Ny sajt!

Det var dags för uppgradering. Jag och finns numera på emmaviolarsson.se 

 

Taganga del 2: Esto es Taganga

En typisk fest a la tangageron. När jag kom till Taganga i december var halva byn insjuknad i Chikungunya men det hindrade dom inte från att festa till det för det mesta…  Foto: Sergio Rodriguez 

Taganga är en by i karibien men är inte det karibiska paradiset som du kanske tänker dig. Taganga är torrt, på gränsen till öken. Under mina fem månader regnade det ordentligt en enda gång. På så sätt sker nästan aldrig en urladdning i byn. All energi stannar här. Inte ens La Brisa Loca (den galna vinden) låter något lämna Taganga, snarare virvlar energi omkring i byn som i en tornado. I Taganga finns det gott om plastpåsar i träden som har tagits dit av vinden. Från december och ett par månader framåt härjar La Brisa Loca. Det blåser sand och det är dammigt överallt. Många gånger överväger jag om jag verkligen kan ha på mig kjol och är jag inomhus med luftkonditionering eller fläkt och ser mörkret och vinden utanför kan jag få för mig att det är kallt och att jag behöver ha på mig långärmat. Men det är aldrig kallt i Taganga. Det är alltid jättevarmt i Taganga. Året om. Solen går ner på samma klockslag. Alla dagar ser likadana ut.

Det finns fler kaktusar än skyhöga palmer i Taganga. Ja, såklart finns det palmer också. Ganska höga. Höga nog för att jag ska tycka att det är läskigt när byns kokonötsförsäljare ”el abuelo” försvinner upp i en av dem för att hämta dagens skörd. Vattnet är ett tema i Taganga och här insåg jag verkligen hur mycket vatten vi slösar i Sverige. I Taganga borstar du inte tänderna med kranen rinnande och en dusch varar typ 3 minuter, schampo och balsam inkluderat.

Det här är ”el abuelo” och han lever på att sälja kokosnötter som han har tagit ner från palmerna själv. Klättrandes. 

De flesta hushåll måste fylla på en vattentank ett par gånger i månaden. Att inte ha vatten i sitt hem är inte helt ovanligt. Förra året fanns det inte vatten i byn under cirka sju månader. Visserligen inte bara på grund av torka hävdar många. I Taganga finns inget fungerande vattensystem. ”Tagangeron vill inte att infrastrukturen blir bättre i deras by för de tror att de måste betala mer skatt då” hävdar den inflyttade. ”Politikerna i Santa Marta är korrupta och minst av allt bryr de sig om vår by” säger Tagangeron. En konflikt mellan lokalbefolkningen och de inflyttade ligger alltid och pyr under ytan. När de första inflyttade kom och ville starta upp sina business blev de ibland hotade till livet ”här har du inte att göra, försvinn från vår by!”. Tagangeron är stolt. Men nu är längesedan tagangeron var tvungen att acceptera att få sin by övertagen.

Vem har då rätt att kalla sig tagangero? Det finns gott om barn och även tonåringar som har växt upp i Taganga men med föräldrar utifrån. De är andra generationen tagangeros men jag har fått det förklarat för mig att vara tagangero också är en känsla och en inställning. Att känna till och erkänna ett slags ursprung och en kultur. Mycket handlar det om traditionen med artesanalt fiske. Något som fortfarande har en stor betydelse i Taganga.

Eftermiddag i Taganga och byns fiskare kommer tillbaks med dagens skörd. Foto: Sergio Rodriguez. 

I Taganga lever många dag för dag. Många har inte ens ett bankkonto och att inte veta hur morgondagens mål mat ska inhandlas är inte ovanligt. Ofta löser det sig. Har du inte pengar kan du säkerligen äta hemma hos någon släkting eller kompis. Frihet i form av tid är viktigare för många tangangeros. Varför jobba mer än nödvändigt? ”El tagangero es vago” säger de inflyttade. Lat. Tagangeron vill helst inte jobba. De är vana vid att inte behöva jobba. De har alltid haft sin fisk. Och under ett par årtionden var Taganga en av Colombias främsta utposter för kokaintransport. Och nu har de turismen. Till turisten kan du sälja juice eller några empanadas. Eller varför inte droger. De ungdomar som inte är intresserade av att jobba med fiske och ser en chans till ett softare liv där de inte behöver göra särskilt mycket alls men fortfarande ha pengar till öl och droger.

Det är alltid dumt att generalisera men det finns många unga kids i Taganga som inte gör särskilt mycket alls. Det finns många, särskilt killar, i ålder runt 25 som har mycket tid att hänga på stranden och att röka gräs och flera är inte skraja att råna turister när tillfälle ges. Jag känner de flesta av dem. Några av dem är mina vänner. Bor du i Taganga under en längre tid behöver du inte vara rädd för att du ska bli överfallen men det är klart detta var en av de sakerna jag alltid hade svårt att acceptera i Taganga. Att vissa av dessa tjuvar alltid gick fria för att de kom från familjer i Taganga med makt. I andra liknande colombianska byar, där paramilitär har mer makt, hade de fått sin hand avhuggen eller helt enkelt försvunnit. I Taganga var de tvärtom barn eller släkt till den motsvarande paramilitären. Men precis som min vän Miriam uttryckte sig när vi spelade in dokumentären ”visst finns det folk som sysslar med att råna turister men de som inte gör det är och kommer alltid vara fler”.

De finns de som jobbar hårt i Taganga också. Verkligen. De fiskare som har gått upp i ottan varje dag under sitt liv. Eller de som jobbar på restaurang eller hotell för minimilön. Eller de som jobbar 24/7 i någon av byns matvarubutiker.

Tagangas matbutiker är en annan historia.
De ägs ofta av folk från Medellin eller däromkring,. De är ”paisas” och är kända för att driva företag framgångsrikt och att vilja tjäna mycket pengar. Så är det i stora delar av Colombia och Taganga är inget undantag. Byns mest kända butik ägs av ett gäng paisas. Många kallas kort och gott ”el paisa”. Det är många som har smeknamnet ”el paisa”. Hur man vet vilken ”el paisa” man pratar om har jag dålig koll på.

Några tangangeros jag inte känner. Men väldigt typiska sådana. 

I Taganga är de små matbutikerna knytpunkter. Det finns de som spenderar hela dagar vid matbutiken. ”El parche” (umgänget, ”hänget”) pågår ofta vid din kvartersbutik. I Colombia beställer man oftast fortfarande över disk det man vill ha. Dessa blir på så sätt också som barer. Ofta finns några plastbord- och stolar där du kan dricka din läsk eller öl. Eftersom affärerna i regel öppnar tidigt, klockan 6 eller 7 på morgonen är det vanligt att gå hit efter festen och fortsätta dricka med dina vänner. Det finns folk som spenderar dagar i sin tienda. Den andra lägenheten som jag hyrde i Taganga låg nästan så högt upp i byn man kunde komma och där fanns också byns sista butik. 85 procent av gångerna jag gick hit var det samma folk som stod och hängde här. Folk spenderar verkligen hela dagar i sin affär. Tyvärr har jag inget foto på hur ett typiskt butiks-häng kan se ut. Bilden ovan är inte riktigt representativ.

Ibland går elen i byn. De två första veckorna i januari när turisterna var som flest blev det för mycket för Taganga och elen försvann ibland under hela dagar. Ett par gånger skedde det på natten, typ vid midnatt eller lite senare. Var man ute och festade då fick man vandra hem i mörkret med svansen mellan benen. Fast Tagangas mest diskotek, El Mirador, hade givetvis en elgenerator. Det är svårt att beskriva El Mirador för den som aldrig har varit där och precis som det kan vara svårt att förklara vad det är som är så bra med Taganga kan det vara svårt att förklara vad som är grejen med El Mirador. Visst, här har du en av byns bästa utsikter men resten handlar snarare om en känsla mer än något annat. Går du regelbundet på El Mirador kommer du börja ha koll på exakt vilka låtar som ska komma. El Mirador har en DJ, DJ Malo, men skulle lika gärna sätta på en Spotifylista.

Vad jag älskar med Mirador är nog just det jag älskar med Taganga. Blandningen av folk. Det finns nätter då ALLA är på Mirador. Det finns nätter då turisterna inte är sååå många så att alla vi Taganga-bor får plats bra. Alla tagangeros kan dansa. De är ju costeños. Costeños dansar champeta, reggeaton, salsa. Och tangangeron vet hur man festar. Någon kommenterade för mig en gång att kogi-folket (ett av de ursprungsfolk som lever i Karibien) använde Taganga som en plats för sina offer-ceremonier. Ända sedan byns födelse har Taganga varit en plats för fest. Det är inte konstigt att festen fortsätter…

Karneval i Taganga firas såklart. 

Det är nästan omöjligt att vara ensam i Taganga. Den enda platsen är möjligtvis om du har en egen lägenhet att stänga in dig i. Men knappt där alltså. Jag bodde sista månaderna granne med två av mina bästa vänner och vi umgicks jämt. Att vara ensam var omöjligt. Sista dagarna bodde jag hemma hos en särskild vän. Där sov folk (läs familjemedlemmar) lite här och var i hängmattor. Familjen i Taganga är ofta stor.

I Taganga känner alla varandra och de som är födda och uppväxta här kallar varandra för ”primos” eller ”primas”. Det tog ett tag innan jag förstod att alla de som sa till mig att de var primos i själva verket inte var kusiner med blodsband utan helt enkelt bara växt upp med varandra. Men de finns många som verkligen är kusiner på riktigt. Det finns familjer med 10-15 barn eller fler. Särskilt någon generation bort. Många är släkt på ett eller annat sätt med varandra.

Mina favorittider i Taganga är sen eftermiddag, runt solnedgången. I Taganga går solen ner vid samma tid varje dag. Timmen runt solnedgången är magisk. Plötsligt har människor vågat sig ut igen. Några spelar fotboll på stranden, några andra spelar gitarr, alla artesanos brer ut sina produkter mitt emot byns mest framgångsrika butik. En dag gled ett par delfiner förbi. Generellt gillar jag kvällen mer än dagen i Taganga. Strandpromenaden på kvällen kan kittla lite farligt för den som inte är bekant med Tagangas olika ansikten men för mig var den bekant. Dessutom kändes det ofta som att jag var med i en film, att Taganga var en uppbyggd kuliss.

Det obligatoriska solnedgångshänget.

Typiskt Taganga: 

Ha gigantiska högtalare utanför sitt hus som spelar Vallenato, Salsa eller Champeta. Särskilt på helgerna.

Sitta utanför vid dessa gigantiska högtalare och helt omöjligt kunna prata med varandra för att musiken är så himla hög.

Foto; Sergio Rodriguez

Att bara allmänt sitta på en stol utanför sitt hus och inte göra någonting.

Dekorera sitt hus sanslöst mycket inför jul. Jättemånga blinkande lampor.

Plastpåsar i träden.

Att mamma, pappa och två barn på en motorcykel/scooter. Utan hjälm såklart. Taganga är något av en anarki.

Att överhuvudtaget åka moped/motorcykel/scooter överallt. Promenera vad är det?

Att ge sin tonårsson en moped eller motorcykel så att han kan åka omkring i byn alldeles för fort.

Ett barn på moto. 

Gå upp tidigt. Det märks att Taganga är en fiskeby. Kaffeförsäljarna är ute med sina vagnar redan klockan fem på morgonen.

 

Alternativt aldrig gå och lägga sig. Att ”amanecer” är ett populärt uttryck i Taganga. Man går helt enkelt inte och lägger sig på ett par dygn. Ovan jag och en vän David ”amaneciendo” tillsammans med byns hundar. Det är väldigt mycket hundar utan hem i Taganga.

Att hälla väldigt mycket socker eller panela i kaffet.

 Den här kaffetanten säljer ett kaffe som är helt obegripligt sött till ett pris av 2 kronor. 

Prata jättefort och helt obegripligt. Colombiansk costeño är inte den bästa typen av spanska…

Ha på sig badshorts, flipflops och fotbollströja. Alltid.

Att bada med t-shirt på.

Få barn tidigt. Ser du tonåringar med ett barn är det inte deras syskon. Det är deras unge.

 

Lite folk jag hängde med i Taganga:

Daleth 10 år.

Victor som äger baren Muscaria. Här spelas reggae, salsa, elektroniskt.

Thiago, en galning från typ Bucaramanga eller liknande som förut jobbat som fotograf i konflikternas Colombia.

Carina från London. Försökte åka ifrån Taganga i ett par månader. Blev biten av ”Leave if you can” som typ alla andra. ”I have sal si puedes and it is real”.

Daleth igen med sin mamma Doris. I en de lägenheterna jag hyrde ett tag för övrigt.

 

Carina igen.

En turist från Bogota och Andy. En särskild vän och arbetskamrat.

Med tanke på hur mycket jag hängde med Adriana och Vivana från Bogota är det otroligt att jag typ inte har några bilder på dom. Vi hade vårt eget hörn på stranden. Här en av alla 1000 eftermiddagar vi tillbringade tillsammans där. Jag och Adriana.

 

En särskild vän. Döpt efter en brasiliansk fotbollsspelare. Tangangero.

Min kattunge!

Bryan från Medellin blott 20 år som drev en kiosco (strandbar) med sin mamma i Taganga. Foto; Sergio Rodriguez

 

5 månader i Taganga del I

Jag har aldrig, under så kort tid, öppnat så många dörrar, som i Taganga. Till något annat. Svävat så mycket. ”En Taganga se puede flotar”, uttryckte sig Marcos, artesano i Taganga och en av de som jag intervjuat till min dokumentär. ”I Taganga kan man flyta”. Jag har aldrig töjt så mycket på mina egna gränser. Sett så många gränser suddas ut. Taganga gjorde mig mer öppen och fördomsfri än någonsin. Stundtals fanns det prostituerade, hallickar, drugdealers och crack-pundare i min umgängeskrets och det var helt okej. Alla var vi människor.

Jag är född och uppväxt i ett litet samhälle. Likheterna mellan Storvreta och Taganga är nog inte så många men ändå. Storstäder har varit mitt allt sedan jag blev vuxen för jag har inte stått ut på små ställen då det påmint mig om en barndom och tonår i en håla där alla kände alla och där alla gjorde samma saker. Jag har identifierat mig med storstäder. Att kunna vara helt anonym, att ha tillgång till allt och framför allt vara en del av en öppenhet och mångfald som en storstad oftast erbjuder. Nu var jag helt plötsligt bosatt i en by. En karibisk fiskeby med otroligt stark karaktär som de senaste 15 åren har invaderats av turister utan att riktigt kunna hantera dem. I Latinamerika finns ett uttryck som säger ”Pueblo pequeño, infierno grande” (liten by, stort helvete direkt översatt) och Taganga kan verkligen vara ett helvete om man inte lyckas hantera platsen rätt. För mig var Taganga dock för det mesta ett himmelrike.

I Taganga är dynamiken helt annorlunda än vad jag är van vid. Exempelvis suddas åldrar nästan helt och hållet ut. Här är vi allt mellan 20 och 50. Subkulturer spelar inte heller någon roll. Artesanos, ur-tagangeros, klubbkids, avdankade hippies och allmänt starka personligheter möts. Inte alltid såklart. Men ofta. Vad vi har gemensamt är givetvis Taganga och på något vis lockar Taganga till sig en viss typ av människor. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som karaktäriserar oss som fastnar. För det är inte alla som förstår Taganga. Ger man det inte tillräckligt med tid eller hamnar i ”fel” umgängeskrets så kanske man aldrig förstår grejen med Taganga. Och att förklara för någon som aldrig varit där är nästan omöjligt. Med det här blogginlägget gör jag ett försök men jag inser medan jag skriver att det är omöjligt. Taganga är en känsla.

Är du inte uttråkad? Är du inte KLAR med Taganga..? Hur har du kunnat vara i en by i 5 månader? Frågade mina vänner hemifrån. För mig upphörde Taganga aldrig att förvåna. Och Taganga uttråkade mig få gånger. Det var som att det alltid såg till att hända något de få gånger jag var uttråkad. Och ju längre tiden gick desto djupare kom jag Taganga in på livet. För varje dag förstod jag mer. Dynamiken förändrades flera gånger. Och det fortsatte alltid att hända oväntade grejor. Jag vet att jag har en förmåga att dra till mig drama. Inte minst i den här delen av världen. Och det kanske är sant, att jag ibland hittade dramat, eller lät det hitta mig lite väl lätt. Men det fanns också perioder där jag flöt, verkligen bara flöt. Jag var totalt ”tagangeada”. Att vara ”tagangeada” är ett tillstånd. Ett tillstånd där allt utanför Tagangas gränser upphör att existera. Tiden upphör att existera. Och för att inte tala om världen utanför. Taganga är helt avskärmat från resten av världen. Sitt eget universum. Som en kuliss på sitt sätt, en film. ”que video Taganga” sa alltid min kompis Adriana från Bogota när något konstigt hände.

Det gick veckor utan att jag ens åkte till Santa Marta, staden 10 minuter bort. Och åkte jag dit så fanns det ingen bättre än den känslan som uppkom på vägen tillbaks, den när bussetan krökte runt hörnet och jag såg Tagangas bukt. Som att komma hem varje gång.

”Tiden är annorlunda i Taganga. Snarare cirkulär än linjär” menade Sandra från en annan del av Colombia som äger en av Tagangas få klädbutiker.
”Att gå till affären tar minst en timme, för på vägen träffar du alltid människor du vill prata med”. Det fanns dagar så jag just på grund av det saknade en storstad. I Taganga visste väldigt många vem jag var och vad jag hade för mig. Men jag älskade också det faktum att de som jobbade i mataffären kunde mitt namn och visste vilket märke på toalettpapper jag köpte eller att jag aldrig behövde en telefon för så fort jag gick ner till stranden så hittade jag den jag sökte.

I Taganga är det som jag upplevt en annan nivå som jag aldrig upplevt förut.  En plats för alla kontraster som innebär mycket medmänsklighet såväl som grymhet. Mycket är motsägelsefullt i Taganga. Sal si puedes säger de. Leave if you can. Åk härifrån om du kan. Många är vi som har fastnat här. Och om vi lyckas ta oss härifrån kommer vi tillbaks. Jag har massvis med exempel. Livet är enkelt i Taganga. Men det kan också vara ett helvete om man inte aktar sig. Taganga är inte för alla. Den som inte är tillräckligt stark kan förlora sig i Taganga. Själv lämnade jag Taganga häromdagen och det efter att jag försökt lämna stället aktivt i två veckor. ”Bara en dag till, imorgon åker jag…”.

Just nu andas jag en luft som jag inte har andats på länge. Och tänker på mina fem månader. Vad som egentligen har hänt och vem jag är när jag inte är i Taganga.

I väntan på den dokumentär som jag och min vän Andy just nu håller på att redigera om Taganga kan ni kolla in denna musikvideo från Systema Solar samt en mini-dokumentär från samma grupp.

Hälsning från Nicaragua

Nicaragua blev som en kärlekshistoria som växte fram. Ärligt var jag lite orolig över den här resan. Senaste åren har jag flängt så mycket och en del av mina vänner frågade ”hur orkar du?”. Ja, tänkte jag. Hur orkar jag? Orkar jag? Vill jag eller gör jag det här av gammal vana nu? För att inte vet vad jag ska göra om jag inte reser. Att resa ger såklart energi. Men tar ibland mer än vad det ger. Jag tänkte också att kan jag verkligen fortsätta lära mig om världen? Kan mina perspektiv vidgas mer? Resa är för mig ett sätt att få fördomar omkullkastade istället för tvärtom. Ja. Ja. Ja. Nicaragua-vistelsen ligger hittills där uppe i topp med några av de bästa reseupplevelserna i mitt liv. Centralamerika har varit lite som ett hål för mig. Nicaragua visade sig vara ännu ett land med en intressant kultur, den här Latinamerikanska historien som är gemensam för nästan hela kontinenten, dvs imperialismen och sen kampen mot den. Revolutionen. Och revolutionsromantiken. Dessutom mycket mer mångkulturellt än vad jag trott. I Nicaragua ser du alla färger, precis som i Colombia. De första dryga två veckorna reste jag med Natasha som jag lärde känna i Barcelona 2012. Att resa med någon som kan bättre spanska än en själv och som dessutom har koll på den latinamerikanska kulturen var bra. San Juan del Sur, en surfby på Stilla havskusten var ett av våra första stopp. När vi strosade runt på stranden sprang vi inte bara in i de här barnen utan också en drös med amerikaner som undrade om vi hade köpt biljett till Sunday Funday. Nej sa vi. Ingen Sunday Funday för oss. Men det är som i ett ”MTV Pool Party” sa en av amerikanerna. Jaha sa vi och tittade på varandra. På kvällen gick vi på fest där det bjöds på blå drinkar. Jag tänkte för mig själv ”ska det vara så här?” ”Det kanske är dags att sluta backpacka ändå?” ”Vad gör jag här?!” Men de här byarna som på ytan ser att bara vara uppbyggda kring turismen har givetvis sitt lokala liv också. Man måste bara leta lite. Men visst, ibland känns det som att alla invånare jobbar på ett eller annat sätt med turismen. Jag tycker det är problematiskt och jag undviker gärna dessa platser. Mer om det en annan gång. Isla Ometepe, det blev bättre.  Otroligt vackert, jag kände Colombia-vibbar i lukter, färger, natur, människor. Yes. Vi hikade upp på den här vulkanen. 1600 meter. Så sjukt jävla jobbigt. Machismen i alla Latinamerikanska länder är utbredd men i Nicaragua har den varit mer påtaglig än någonsin. Det har varit ett ständigt snack om erövringar, killar som flirtar fast de är i sällskap av sina flickvänner och taxi-chaufförer som säger ”jag har 12 barn med 6 fruar” helt utan att skämmas. Det här är vår guide som hjälpte oss upp på vulkanen. Under turen kunde han inte låta bli att babbla om olika europeiska tjejer han dejtat. Vi fick också lyssna på en historia om när hans bror stack ut ögat på en annan kille med hjälp av spännet på bältet i något slags svartsjukedrama. Vi var mållösa. Isla Ometepes landningsbana vaktad av 18-årig värnpliktig. Vi tog båten från Ometepe till Rio San Juan precis vid gränsen till Costa Rica. Målet var karibiska kusten och hit går nästan inga vägar. Vi åkte ytterligare båt i 8 timmar till byn San Juan del Norte där vi trodde att vi skulle kunna åka vidare direkt med upp mot kusten, till Bluefields… Men icke sa nicke. Båtar avgick bara 2 ggr i veckan och vi skulle bli tvungna att hänga i denna by, mitt ute i ingenstans, i typ 5 dagar. Som tur var lyckades vi fixa lift med några fiskare dagen därpå. De tillhörde Rama-folket och bor längs kusten en timme från Bluefields. På grund av regn stannade vi en natt hemma hos dem och hängde lite på deras privata strand, badade i floden och havet och hängde med de två tonårsdöttrarna. Ett av husdjuren, den tama ekorren. Vi fick också höra att det var precis vid deras privata strand som Nicaragua-kanalen ska byggas. Det här är ett jätteprojekt som den nicaraguanska regeringen har satt igång med hjälp av ett par kinesiska multimiljonärer. Teorierna är många. Är egentligen Kinas regering inblandad? Att Kina får allt mer makt i den där delen av världen är ingen hemlighet. Det sägs att kanalen kommer kosta 260 miljarder kronor, typ 4 gånger landets BNP. Kanalen kommer bland annat gå rakt igenom Nicaraguasjön (Latinamerikas andra största sjö) vars djup inte är tillräckligt. Detta gör att man måste muddra vilket givetvis kommer påverka växt- och djurliv i landets viktigaste sötvattenreserv. Projektet förväntas få igång Nicaraguas ekonomi och presidenten Daniel Ortega pratar om det här som något som kan få landet ur fattigdom. Jag var på ett seminarium i Managua för att lyssna på miljöorganisationer och olika ursprungsbefolkningar som kommer bli drabbade av kanalbygget och de presenterade projektet som en katastrof. En miljökatastrof och en demokratisk katastrof. Det är meningen att bygget ska sättas igång i december i år redan men än så länge är allt ganska oklart. SR gjorde ett inslag om det här för cirka 1 år sedan. Dagen därpå tog familjen med oss till Bluefields, den större staden på den karibiska kusten. På vägen började det ösregna och bensinen tog slut mitt ute på öppet hav. Ups! Som tur var kom det förbi ett par andra fiskare och hjälpte oss. Foto: min bästa resepartner in crime Natasha Drewnicki! Åh Karibien! Det råder en helt annan kultur än på många andra håll i Latinamerika här. Musiken är reggae, attityden är mer avslappnad. På grund av engelskt styre för ett visst antal år sedan pratas det kreolsk engelska (omöjlig att förstå) och en stor del av befolkningen är slavättlingar. Dagen därpå tog vi båten till Laguna de Perla. Karibiska kusten är en av de fattigare delarna av Nicaragua och Nicaragua är ett av de fattigare länderna i Latinamerika.  I närheten av La Perla finns olika byar bebodda av olika urbefolkningar, t ex finns flera byar av miskitos, en folkgrupp som hittas längs hela kusten ända upp till Honduras. Det var lite märkligt att bada 50 meter ifrån där kvinnorna låg och tvättade kläder… I Laguna de Perla åt vi godaste maten, skaldjur kokade i kokosmjölk. Mmmm. Ett par timmar utanför Laguna de Perla ligger Pearl Keys, små paradisöar. Många har tyvärr olagligt köpts upp av rika nordamerikaner och andra västerlänningar men vissa av dem går bra att besöka. Vi åkte till en av dessa och spenderade natten. Pojke och hund som bor på karibisk paradisö. Medhjälparen till vår guide. Till dessa öar går det inte att ta sig på något annat sätt än med guide. Vi betalade cirka 70 dollar för resan + en natt och allt mat inkluderad. Där lärde vi känna Rosa som tillsammans med sin pojkvän och son tar hand om huset på ön för 400 dollar + lite bönor och ris i månaden. Utöver det kan de såklart fiska. När Rosas pojkvän åkte in med pojken till sjukhuset blev Rosa kvar med oss över natten och berättade om hur hennes pojkvän utövade psykiskt våld på henne. Observera att det här är en paradisö på typ 200 kvadratmeter med enorma palmer, turkost vatten, vit sand och jätte-sköldpaddor som kommer och lägger ägg om nätterna. Men att vara instängd här, utan båt, med en manodepressiv man och lite bönor och ris? Nej. Jag står över. Rosa berättade sin historia, om hur hon blivit gravid som 15 år med en 20 år äldre man… om hur det barnet dött vid 6 års ålder. Rosa har gått 3 år i skola. Hon försörjer sig vanligtvis på att städa äldre människors hem. Just nu längtar hon till november när hon ska få lämna en ett slag för att åka till Bluefields och träffa sin 2-åriga dotter som hon lämnat hos sin mamma. Efter Karibien tog vi bussen till först El Rama och därefter Managua. Det var en av Natashas sista kvällar tillika fredag så vi gick på klubb. Först klubb i äkta latinoanda givetvis där de spelade alla mina favo reggaeton- och cumbiahits! Sedan vidare till en ganska fancy elektronisk klubb där Managuas elit hängde. Natasha raggade upp Raul, eller var det tvärtom? Oklart. ”Hur känns det att ha så mycket pengar i ett så land som är så fattigt” kraxade jag klockan 6 på morgonen när Raul och hans vänner skulle skjutsa hemma oss till hostellet efter att vi lagt ner planen att åka till Rauls beach-house en timme bort. Han dillade något, på sin amerikanska engelska, om att han faktiskt betalade sina anställda bra och jag tänkte ”yeah, yeah”. (I den farliga farligt staden Managua gick vi ut utan mobiler, eller hur var det nu? Det finns i alla fall inga fotobevis från den här kvällen.) Managua är en konstig stad. Det finns inget centrum efter att staden drabbades av en jordbävning 1972. I Managua åker du bil. I Managua kan du gå på shopping mall. Det finns också ett stort monument över Hugo Chavéz i en rondell som uppfördes efter hans död 2013. Managua är en märklig plats. Natasha åkte hem. Raul tog med sig till sin ”finca” ett par dagar senare. Vi red, drack rom, badade i floden och pratade om allt möjligt. Raul och en av pojkarna i familjen som tar hand om hans gård. Själv pratade han om att inte ville ha barn. Framtiden är för pessimistisk. ”Jag vet inte om jag vill ha barn, eller jag tänkte det tills häromdagen, men när jag var på det där föredraget om kanalen de ska bygga kände jag att det går bara utför..” Raul gick hela grundskolan på amerikansk skola i Managua och sedan på två olika amerikanska universitet.  Istället för att stanna i USA och göra karriär efter sina studier har han dock valt att återvända till Nicaragua. ”Jag har insett att jag inte kan rädda världen så därför vill jag bara leva lugnt på min finca och gör det bästa av vad jag har här”. ”I Nicaragua finns inte så mycket rasism men klassicism ja,”. ”På grund av min utbildning har jag kunnat komma till konklusionen att jag inte behöver så mycket pengar för att vara lycklig men jag tror att det är för att jag är utbildad som jag har privilegiet att ha insett detta”. Raul gillar inte sina grisar och vill gärna göra sig av med dem. ”De är smutsiga”. Här odlas bland annat kaffe, ananas, majs och squash. Det mesta är organiskt. Sedan åkte jag till Matagalpa. Där gick jag bland annat på museet till minne av Carlos Fonseca förut att lära mig mer om revolutionen i Nicaragua. Carlos Fonseca varnades som barn att han skulle bli blind om han fortsatte läsa i den takt han gjorde men han kunde inte sluta läsa böcker och läste bland annat det kommunistiska manifestet på kinesiska. ”Det var det som fanns tillgängligt på den tiden i Nicaragua” berättade museivärden Mauro.  Han berättade också om att det bara fanns två gymnasieskolor och ett universitet när revolutionen ägde rum 1979. Om hur hög analfabetismen var. 1984 röstades Sandinisterna fram demokratiskt men USA godkände inte valet och stöttade oppositionen med vapen. I flera år härjade ett inbördeskrig. 30 000 människor dog. Det var under de här åren som Mikael Wiehe och Björn Afzelius gjorde konserter till förmån för det nicaraguanska folket. 1990 styrdes Nicaragua av ett nyliberalistiskt parti. Då privatiserades mycket av Nicaragua igen och analfabetismen blev återigen högre. Sedan 2007 styr Daniel Ortega (också president 1985-1990), en av frontfigurerna under revolutionen. Han har vunnit två valperioder. Det sägs att Ortega har ändrat på konstitutionen så att han ska kunna bli omvald ett obegränsat antal gånger. Många jag pratat med menar att Nicaragua inte är en demokrati längre. Dessa typer av planscher ser du över hela Nicaragua. Partiet kallar sig för ”socialista, cristiana, solidaria” och har nära relation till den katolska kyrkan. Landet har bland annat en av de hårdaste abortlagarna i världen sedan en lagändring 2006. Jag frågade Mauro vad han tyckte om Daniel Ortega och Rosario Murillo som nu styr Nicaragua med järnhand. Han sa att socialismen är ett projekt som tar tid, dessutom är det svårt i dagens globala samhälle. Han pratade om att människor i Nicaragua hellre spenderade pengar som de fick av regeringen på en mobiltelefon än att laga taket på sitt hus. Han var skeptisk till Rosario som han talade om som ”egoistisk”. Som unga revolutionärer och visionärer. Vad hände med drömmarna? Vad gör makt med människor? Varför måste det bli så här? Varför måste ni ha så mycket pengar? Vad är grejen? I vanlig ordning har jag också tänkt mycket på fattigdom vs rikedom, om vem som är lycklig, globalism, hur man ska jobba med utvecklingsfrågor, privilegium, privilegiet att kunna resa, privilegiet att kunna skaffa sig perspektiv… etc etc Sista men inte minst, ovan nationalölen Toña. Det har blivt ett par stycken. Och sen en hälsning från Nicaragua från Björn Afzelius  Kära vänner kolleger Jag sänder er hälsningar ifrån ett folk På andra sidan Atlanten Emellan två kontinenter Ett folk som äntligen rest sej ur askan Av hundratals år av förnedring Ett folk som bär på ett hopp och en dröm Om att själva få skapa sin framtid Jag hälsar er från Nicaragua Jag hälsar er från Nicaragua Kära vänner poeter som diktar Om välfärdssamhällets problem Om överflödet som plåga Om leden och tillvarons tomhet Här ser jag skalder som sträcker ut handen I hopp om ett ark och en penna Som skriver dikter till livet på murar Där kulhålen ännu är varma Dikter om kärlek och glädje Och en framtid för Nicaragua Kära vänner skribenter Som ropar på frihet och demokrati Jag hälsar er ifrån Wall Street Där krigen ger pengar på börsen Jag hälsar er ifrån Brooklyn där friheten Är att få dö i en rännsten Jag hälsar er från Miami, där demokrati Är att alla bär vapen Jag hälsar er från Nicaragua Jag hälsar er från Nicaragua Internationalister, jag ser att ni finns Och jag ser det ni gör Jag ser hur mycket ni offrar Jag ser det ansvar ni känner Jag ser att ni ser på världen som en Och att allt det som sker hänger samman Jag ser er som mina systrar och bröder Jag ser er som luften jag andas Ni är det framtida ljuset Ni är dom enda vi har Och ni är det framtida livet Och ni är historiens barn Så jag hälsar från Nicaragua Jag hälsar er från Nicaragua

Något jag skrev under min månad hemma i Sverige som handlar om typ politik, tiggeri i Sverige och Argentina, rasism i Sverige och Argentina. Om att ständigt vara privilegierad. Med mera.

Uppsala september 2014
Det är dagen innan jag ska åka till Barcelona och sedan tillbaks till Latinamerika. Gustavo Cerati dör och mitt Facebook-flöde fylls av bilder och citat från låt-texter från många av mina vänner i Latinamerika. En av kontinentens största sångare genom tiderna har efter fyra år i koma somnat in. I Buenos Aires bodde jag bredvid kliniken där Gustavo Cerati låg. Det går upp för mig att jag knappt tänkt på lägenheten, gatan eller människorna jag bodde med sedan jag lämnade Buenos Aires. På ett sätt är det bra. Jag har en förmåga att helt gå in i den plats jag är på när jag väl är där. I Sverige är det ingen som vet vem Gustavo Cerati är. På Kulturnyheterna rapporterar de istället om någon amerikansk tant som har dött. Såklart. I svensk media syns inte mer än en pytteliten TT-notis. Givetvis. Sådant avstånd är det till Latinamerika i Sverige.

Men visst har jag tänkt på Buenos Aires. Och Argentina. Jag tror att jag har tänkt på det särskilt mycket för att det har varit valrörelse i Sverige. Att jämföra Sveriges och Argentinas samhälle, styre, politiker och medier kanske är som att jämföra äpplen och päron. Kanske att det inte går. Men jag gör det ändå. Hela tiden. När folk i Argentina säger ”allt är perfekt i Sverige, eller hur?” blir jag bara irriterad. Men i Sverige kan jag bli lika irriterad på jämställdhetsdiskussioner som ältar antalet manliga programledare i svensk tv. Jag känner att det finns massvis av kvinnor som misshandlas ihjäl av sina män i andra delar av världen medan vi sitter och twittrar om hur irriterade vi är på att Filip och Fredrik får göra så många program. I ett avsnitt av podcasten Lilla Drevet pratar de om hur Sverige är ett av världens bästa länder. I någon undersökning där de har sammanställt massor av olika saker, typ demokrati, jämställdhet, säkerhet, BNP, låg korruption och andra variabler hamnar Sverige på andra plats. Aldrig har så många människor i historien haft det så bra och vi lever på någon slags topp av det här. Ändå har vi ett missnöjesparti med 13 procent av folkets röster . ”Men ska man sluta sträva efter att få det ännu bättre bara för att det typ är ganska bra?” frågar Nanna Johansson. Nej. Och det är ju det som är grejen. Det kan alltid bli bättre. Just därför måste vi i Sverige älta jämställdhetsreformer och utjämningspolitik. Hela tiden. Och granska och kritisera våra politiker. Faktum är att jag i Argentina kan jag sakna detta. Att det är lite för svart eller vitt ibland. Att de som älskar regeringen knappt erkänner att den gör några fel och vice versa. Att den ständiga latinamerikanska enhälliga ledaren ofta går fri hos en stor del av befolkningen medan den är en total bov hos andra. Ett samhälle måste hela tiden försöka bli bättre. Ständigt. Jag vet inte om jag är utopist. Men jag tror på strävan efter utopin. Det kanske är samma sak. Men det spelar ingen roll.

 Buenos Aires juli
Det är vinter i Buenos Aires och jag åker Subte. Jag är dödsförkyld, det är min andra eller tredje förkylning på raken. Det känns som ett normaltillstånd nu. Det är väl så det är i Buenos Aires på vintern, luftfuktigheten är 80 procent och flera gånger i veckan står jag och trängs med hundratals andra på diverse tunnelbanor och bussar. Men jag älskar att färdas i Buenos Aires kollektivtrafik. Jag förstår att det kan vara döden om man är tvungen att göra det till och från jobb dagligen. Även vad gäller pendlande är jag priviligierad. Så som med så mycket annat. Ständigt priviligierad. Hur ska jag förhålla mig till det? Hur ska man egentligen leva?

En pojke som ser ut att vara 7-8 år går förbi och delar ut tuggummipaket. Ansiktena på medresenärerna är kanske inte likgiltiga men vana. Jag tänker på den tiggeri-debatt som har blossat upp i Sverige det senaste året i takt med att alltfler romer tagit sig in i landet. Jag tänker på folk som misshandlar tiggare. På folk som är arga på att tiggare har mobiltelefon. Så sanslöst dumt. I Argentina finns det tiggare men mest av allt finns det många som jobbar inom den informella sektorn. De säljer pennor, alfajores eller tuggummin. Jag undrar om det skulle störa folk mindre i Sverige om dessa människor skulle sälja någonting istället för att tigga. Men att sälja tuggummin på tunnelbanan i Sverige skulle nog inte fungera. Polisen skulle komma och ta dig. Fråga om du har tillstånd. Jag tycker såklart inte att någon ska behöva sälja tuggummin i tunnelbanan. I den bästa av världar skulle ingen behöva det. Men för dessa människor är det här ett jobb. Och jag tror framför allt att det gör en skillnad för dessa utsatta människor.

Stockholm augusti 2014
Jag lyssnar på Tendens i P1. ”Misären gör oss förvirrade”. Reportern är i Eslöv i sydligaste Skåne. Tiggarna finns nu i varje liten ort i hela Sverige. ”Jag tycker inte om dem, de borde stanna i sina länder” säger en intervjuad tant. ”Jag är inte rasist men…”

”Vad gör du när du ser en tiggare” frågar reportern? Ja. Vad gör jag. Ingenting. I Argentina ger jag ofta pengar till gatumusikanter eller försäljare. I Argentina har jag alltid på mig några extra pesos. I Sverige tar jag aldrig ut kontanter i bankomaten eftersom jag betalar allt med kort. Så fort jag måste anstränga mig det lilla extra blir det tydligen för jobbigt? Är det svårare för tiggare att överleva i en sådan ordnad och formell ekonomi som Sveriges? Andreas Ekström på Sydsvenskan i Lund som har skrivit mycket om tiggeri säger det jag ofta tänker själv.

”Det är inte oss det är synd om att det finns tiggare på våra gator, men jag tycker också det är jobbigt, alla tycker det är jobbigt”. Det som gör oss frustrerade tror han är att vi i Sverige har jobbat hårt med att reducera fattigdomen. Ändå räckte inte det, det visade sig att världen är global och problemen har inget slut…

När jag är i Argentina och pratar med mina vänner där om Sverige brukar jag berätta om vad jag ser som problem i Sverige. Rasismen är ett av dessa. Jag berättar att ett främlingsfientligt parti sitter i Sveriges riksdag och i nästa val kan få runt 10 procent av landets röster. Det tycker människor är helt oförståeligt. Jag berättar att ett välfärdssverige inte fungerar som det en gång gjorde har lagt grund till det här. Att den svenska modellen inte längre gäller och att klyftorna hela tiden ökar. När jag åker till flygplatsen Ezeiza från Buenos Aires för att ta flyget till New York för någon månad sen åkte jag förbi deras migrationsverk. På byggnaden finns ett utdrag från Argentinas konstitution där står det något om allas lika rättigheter att befolka den argentinska jorden.

Argentina har en av de mest immigrantvänliga konstitutionerna i världen och är ett land byggt på immigranter. Det behöver givetvis inte betyda att rasism inte förekommer här. Argentina är tyvärr ett mycket mer rasistisk land än Sverige. Ja, kanske är det återigen som att jämföra äpplen och päron. Problemen man tampas med här ser annorlunda ut, situationen är helt annorlunda men om man ändå gör någon slags jämförelse kan man säga att, trots att det är ett ungt land uppbyggt på immigranter, att de ligger 30 år efter i utvecklingen. De fnyser gärna åt de europeiska främlingsfientliga partiernas frammarsch. Men i Argentina är saken inte bättre. Den är bara annorlunda. I Argentina finns det nästan inga svarta människor. Precis som det var i Sverige en gång i tiden. Svarta människor är något främmande och konstigt. Alla asiater kallas för ”chinos” utan att någon höjer på ögonbrynet. En bekant till mig berättar om sin semester i Uruguay. ”Ja, du vet, Uruguay har en större svart befolkning än vad vi har” och drar parallellen till när han blev utsatt för våld på ett uteställe i Montevideo. Jag blir såklart helt mållös när jag hör sådant resonemang.

Inte heller känner jag att det pågår någon riktig debatt om diskrimineringen mot ursprungsbefolkning och mestiser. ”Negros de mierda” (skit-svartingar…)är ett bekant uttryck i Argentina. Det handlar om både klass och om färg. ”Negros de mierda” är de som bor i storstädernas kåkstäder, de som ofta har ett annat ursprung än europeiskt. Många av dem är inflyttade från andra latinamerikanska länder som Paraguay, Bolivia och Peru. Som europé är jag givetvis ständigt priviligierad. Ingen tittar snett på mig. Ingen anser att jag är där för att ”ta deras jobb”. Återigen. Ständigt privilegierad.

Buenos Aires juni 2014
Men ännu mer än rasism märker jag i Argentina av klasshatet. ”De vill vara fattiga”, ”de vill leva på bidrag” är åsikter som jag hört massvis med gånger från argentinsk medelklass. Två gånger i veckan åker jag till villa 21-24, den största kåkstaden inom Buenos Aires stadsgränser, för att hjälpa högstadie- och gymnasieungdomar som kommer från utsatta familjer. Några av dem är föräldralösa och har blivit omhändertagna av andra. Vissa kommer frivilligt på läxhjälpen, vissa av dem måste närvara. Inte helt förvånande är det ett lätt kaos många av gångerna under lektionerna. Men jag tänker att det är så kids är. Det påminner mycket om hur det var när jag var skolvikarie förra året i Sverige. Den som inte kan hantera det här är administratören, som vi kan kalla för Graciela. Det är ett ständigt gnäll och nedlåtande kommentarer. En dag frågar Graciela exempelvis om några av pojkarna i gruppen har stulit sina mobiltelefoner. ”Hur kan ni ha så dyra mobiltelefoner?”. ”Det är bidraget från regeringen” svarar dom. Alla elever i offentliga skolor får en summa pengar per år från den argentinska regeringen. Sådana bidrag retar såklart gallfeber på många ur medel- och överklassen. Särskilt om de används för att köpa mobiltelefoner och inte till skolböcker, som är syftet. Det verkar vara en universell åsikt hos medelklassen i världen – den som är fattig har inte rätten att äga en mobiltelefon. Flera gånger pratar Graciela om hur många ur medelklassen i Argentina inte längre kan köpa egna bostäder medan många av de som bor i kåkstäderna nu kräver att de blir ägare av de tomter som de från början har ”stulit” för att bygga sina hus (läs skjul)av material som de har ”stulit”. Jag kan inte tänka mig många värre saker än medelklass som känner sig åsidosatt av människor uppväxta i en kåkstad. Jag tycker det är fullkomligt vidrigt.

Det triggar mig att bli ännu mer tacksam över mitt eget privilegium och framför allt utnyttja det väl. Jag har verkligen inga enkla svar på det. Det är något jag grunnar på för det mesta, det där om hur man egentligen ska leva. Något jag har kommit fram till är att jag har någon slags skyldighet att tacksam och så lycklig jag kan. Länge hanterade jag det med argumentet att jag, trots att jag hade det så bra ställt materiellt och kom från en sådan trygg bakgrund, så pass trygg att jag kunnat välja att leva PRECIS som jag vill. Att jag har kunnat sätta mitt egna självförverkligande framför allt annat, exempelvis anser mig ha råd att typ inte tjäna några pengar, ändå inte var lyckligare. Det blev ett sätt döva ett dåligt samvete för att jag gick omkring och var missnöjd trots att mitt liv utifrån verkade vara rena drömmen. Jag menar inte att man ska ha dåligt samvete däremot anser jag numera att man har en skyldighet att vara tacksam. Och tacksamhet har i min erfarenhet en nära relation med lyckan. MEN det är en ständig kamp. Och något man måste påminna sig om VARJE dag. Och det handlar inte om att bli nöjd med det samhälle man lever i utan hela tiden fortsätta förbättra. Och jag tror att det är så man måste leva.

När massturismen är på väg att döda en stad

Sedan ett par veckor protesterar Barcelonaborna mot ”fylleturismen”. De är ur-less på att ständigt leva med horder av turister som skränar, pissar, super sig redlöst fulla och är allmänt odrägliga. De är också trötta på att inte få ha sina bostadsområden ifred och få behålla sin grannar. Hyrorna har skjutit i höjden och många i Barcelona har inte råd att bo kvar i de mest centrala delarna av staden. En direktrapport från en protest i barriot Barceloneta för ungefär en vecka sedan skrev jag till Dagens Nyheter.

Foto: Esther Navalon Wamba 

Att man i Barcelona är trött på turismen är varken något nytt eller särskilt förvånande. Efter mitt år i Barcelona 2011-2012 skrev jag den här texten som delvis handlar om ett Barcelona på väg att urvattnas. Att ”Barcelona har blivit en nöjespark” är något jag har hört många gånger från många invånare. I en artikel som nyligen publicerades i The Guardian skrivs det om hur massturism kan döda en stad.
”Det är paradoxalt men okontrollerad massturism förstör i slutändan det som gjorde staden attraktiv för besökare från första början, det vill säga den lokala kulturens unika karaktär”.
Det är precis det som håller på att hända i Barcelona och på sikt om det fortsätter så här, även om det fortfarande är långt dit, tror jag att besökarna kommer tröttna och då står man där med en tom nöjespark. I artikeln i The Guardian lyfts också den strukturella korruptionen i Spanien som ett allvarligt problem. När politiker har försökt bromsa ytterligare byggnationer av stora hotell och annan exploatering har dessa blivit utfrysta och ej lyssnade på. Landets ekonomiska kris har dessutom de senaste åren blivit det ständiga argumentet. ”La crisis blir en anledning för att göra vad som helst” uttrycks det i Bye Bye Barcelona, en dokumentär som handlar just om invånarnas frustration mot turismen.

Att det är skillnad på turist och turist är givetvis en invändning. Det är bland annat något som jag tog upp i ett reportage i Vagabond som publicerades i årets julinummer.

Men är det verkligen skillnad på turist och turist? De flesta jag känner skulle aldrig springa nakna, supa sig redlöst fulla, härja utanför någons port nattetid eller köpa prostituerade. Och att ta ansvar när man är besökare på en plats är något som kan låta självklart. Men faktum är att man nog måste tänka ett steg till. Att vistas bland lokalbefolkningen för att se kulturen inifrån är något som många resenärer önskar. Och också en anledning till varför man hyr just en lägenhet i ett vanligt bostadsområde istället för att bo på hotell. Men det är ju just detta som är ett av de stora problemen i Barcelona. Uthyrning av lägenheter har lett till högre bostadspriser som gör att många Barcelonabor inte har råd att bo kvar och de som har råd att bo kvar måste stå ut att ständigt leva med semesterfirare som grannar. ”Jag vill inte ha turisterna i mitt barrio, jag vill att de bor på hotell där de kan bli utkastade om de inte beter sig” tycker en av de jag intervjuat.

Marc Caellas, kritiker mot turismen sedan många år och skribenten av boken Carcelona (carcel betyder fängelse) menar att det inte är turismen från lågprisbolagen som sådan som är problemet utan framför allt mängden turister. Att de är så troligt många i en stad som inte är särskilt stor. Man kan stifta nya lagar och skärpa regler i all oändlighet (vilket är det som myndigheterna i Barcelona ofta svarat med – fler poliser, utökade förbud mot att dricka alkohol på allmän plats etc etc). Men Marc Caellas menar då att man också gör staden mindre levande även för invånarna. Och då är man då återigen – staden tappar sin identitet och det som var attraktivt från första början. Staden fortsätter och putsa sig fin för turistbesök och har därför inte tid för sina egna. I sin bok Carcelona citerar Caellas Josep Pla, en av tidernas mest kända katalanska författare och journalister: ”Una sociedad excesivamente higienizada se extingue porque no crea mecanismos de autodefensa. Es un gran error regularlo todo, vallarlo todo. Entonces, el agua se estanca y se pudre. Si no se dejan espacios libres donde la gente puede pensar, opinar, decidir y criticar, hacia donde vamos? No podemos acabar viviendo todos en hoteles. Eso es ir hacia la extinción.”

Gracias por tanta alegria/dags att gå vidare

Dags att ta sig ur VM-bubblan och börja bry sig om saker som spelar roll på riktigt. Typ vad händer i Israel/Gaza? Typ oroa sig lite över att Argentinas ekonomi kanske kommer kollapsa igen.

MEN gud vad jag har njutit av den här månaden. Det har varit så himla roligt. Dels säger jag, precis som alla argentinare, tack till det argentinska landslaget (nej, det här är inte ironi, det kommer rakt ur mitt hjärta). GRACIAS POR TANTA ALEGRIA! Så, så fina. Jag kanske inte är helt objektiv men jag tycker att det argentinska landslaget är det absolut finaste under hela VM. Mina två absoluta höjdpunkter av emocion total var 1. När di Maria slog in 1-0 mot Schweiz med hjälp av en passning från Messi.

Ángel di Maria ÄR en ängel. Han är god. Det är allt vad jag har att säga om honom. Höjdpunkt total emocion 2. När Argentina vann i straffar mot Nederländerna i semin. Ojojoj jag tror att det är bland mitt starkaste fotbollsminne någonsin. Det här fick mig att börja gråta:

”Idag kommer du förvandlas till en hjälte” säger Mascherano till målvakten Romero inför straffarna mot Nederländerna. Och så blev det! Romero, den bespottade och kritiserade målvakten fick visa att han visst förtjänade sin plats i landslaget. Efter semin blev även Javier Mascherano villkorslöst älskad i Argentina. Folk har startat grupper på Facebook där de vill ha honom som lagkapten och dylikt. Och gjort sådana här montage:

”När Jesus på berget multiplicerade bröden sa mas-che ”låt bli grabben, jag har tagit med mig bakelser”.

Mas-Che!

Sen måste jag även tacka argentinarna själva för all passion. Kan inte tänka mig någon bättre plats att ha upplevt VM på än här. Så här firades det vid obelisken efter semifinalen.

Gud är argentinare! Jesus var såklart där.

Och det ska tilläggas att festligheterna vid obelisken var ungefär lika stora som efter semifinalen som efter den förlorade finalen. Det är klart att det fanns en besvikelse över att ha förlorat, när Tyskland gjorde målet var det heeeeelt tyst i publiken vid Plaza San Martin där jag såg finalen på storbildskärm.

Tysta, spända argentinare.

Tycker nästan lite synd om Messi. Dels är han är inte direkt någon ledartyp och sen blev det här inte hans VM som alla hoppades på. Tycker den här krönikan av Bank i Aftonbladet sammanfattar finalen och Messis insats i VM bra.  När jag intervjuade Messis tränare i Rosario tidigare i år sa han att han såg att Messi på senaste tiden har tappat lite av sin spelarglöd. Kanske är han lite trött? Less? Blasé. Vilket liv. Men han (liksom många av de andra) kan ju INGET annat. 12 jävla år lämnade han sitt hemland för att bli proffs. 12 år? Jag minns inte ens vad jag gjorde när jag var 12. Och det är klart att han vet lika väl som alla andra att guldbollen var ett marknadsföringsknep från Fifa. Inte kul.

I måndags kom la seleccion hem och träffade president Cristina Kirchner. Presidenten började med att säga att hon inte hade sett en enda match…Hela grejen kändes obekväm. Spelarna kändes sjukt o-sugna på vara där och Cristina tvingade en efter en att tala. Lavezzi ville först inte vara med. ”Dale, che, veni!” ”Lavezzi, du är ju lagets sex-symbol.” (vilket för övrigt startade en diskussion i början av VM där killar var upprörda över att tjejer, angående bland annat Facebookgruppen ”vi vill att Lavezzi spelar utan tröja”, minsann fick objektifiera killar men inte tvärtom… ehh, OKEJ, landet av piropos)

Sen skulle landslaget träffa folket vid obelisken men på grund av incidenterna efter matchen ansågs det inte säkert. Jag vet inte. För mig kändes det lite som en bortförklaring. I söndags efter matchen och firandet blev det alltså bråk mellan polis och unga kids som resulterade i vandalism, massor av krossade rutor etc. Bråken sägs ha varit organiserade av olika barrabravas (huligangrupper). Och det späddes av kombinationen våldsam polis och arga, marginaliserade ungdomar som med all rätt är besvikna på samhället. Polisen i Argentina är enormt korrupt och är inte skraj för att agera våldsamt. Obs – det här var inget som direkt hade något med besvikelsen för matchen att göra. Som sagt, silvret firades. Inget annat. Men ett trist slut på en månad av glädje.

Och mitt tredje tack går till argentinsk TV för många skratt-timmar. Jag har inte tittat så mycket på TV på flera år. Glöm allt jag har sagt förut – fantastiskt många underhållande bevakningsprogram och fotbollsexpertisen i det här landet är som ni säkert förstår hög. Massor av bra grejor att titta på hela tiden. Frågade mig själv häromdagen vad tusan de sände innan VM på alla dessa kanaler? Hade glömt bort det här med brotts-TV. Slut på VM-TV och tillbaks till brotts-TV alltså.

Det har varit svårt att få en bild av hur bevakningen av VM varit hemma. Speciellt eftersom många av TV-inslagen inte går att se på grund av rättigheter. Just därför vill jag inte vara alltför kritisk även om jag ständigt irriterar mig över rapporteringen från den här kontinenten. Men det har blivit mycket bättre. Ja, det finns kunskap om Latinamerika i Sverige och det finns duktiga journalister. Brasilien-bevakningen har ju fått ett rejält uppsving med Henrik Brandão Jönsson exempelvis och SR:s korrespondent Lotten Colin är asduktig. SVT:s VM-studio har jag inte kunnat se men Henrik är påläst och han kan Brasilien och Latinamerika. I Aftonbladet kritiserades han för att inte vara tillräcklig kunnig i fotboll, de ville ha flera fotbollsexperter som på riktigt visste hur det känns att delta i ett VM, typ gamla fotbollsspelare. Visst. Absolut. Men att ha någon med lokal kännedom är ju A och O! Det är ju inte direkt så att Henrik är helt lost, han har ju för tusan skrivit en bok om fotboll. (Sen hörde jag av en kompis att han sagt att det inte finns några sandstränder i Argentina, vilket är en direkt lögn! Men det tillhör väl att överdriva lite då och då, kan tänka mig att antalet argentinare som befann sig i Brasilien var en aning påfrestande med sin ”Brasil, decime que se siente”.

Avslutar ändå med denna i cumbia-version. Åh vad jag kommer sakna det här landet!

Ps 1. Som icke-fotbollsexpert skrev jag ett par grejor. En till Aftonbladet (extremt nedkortad version) och en till TT. No se que onda med att inte skriva ut namn på skribent?!

Ps 2. Jag skrev något på Facebook att Arne Hegerfors inte visste något om Latinamerika när han påstod att hela världen hejade på Tyskland. Kanske var det lite naivt av mig. Alla är vi influerade av våra egna perspektiv på världen. Och i min värld hejade alla på Argentina såklart. Alla fransmän, colombianer, chilenare och amerikaner som jag känner här. Och i Argentina generellt fanns en bild av att hela Latinamerika (förutom Brasilien då såklart) ville att guldet till varje pris skulle vinnas av ett latinamerikanskt lag. Men i resten av Latinamerika gillar man generellt inte Argentina. Och många hejade på Tyskland. Kanske att de förtjänat detta, ingen rök utan eld, inte vet jag. Det sägs ju att argentinare är dryga, rasister och anser sig vara bättre än alla andra på den latinamerikanska kontinenten. Som vit tjej från ett i-land är det lätt att gå runt och säga att alla argentinare är så välkomnande, öppna och härliga. Men jag tror och hoppas på att det pågår ett generationsskifte i det här.

Ps 3. Det här med att de tyska spelarna gjorde narr av Argentina när de kom hem till Berlin visades igår till leda på argentinsk TV. Tyvärr. Men i min värld är det här främst inom media, jag vet inte om argentinarna själva är så himla förolämpade över det ganska så lama skämtet med ”die gauchos” vs ”die Deutschen”  Medierna här försökte också utmåla det som att det efter matchen varit ett fullkomligt kaos i Tyskland med våldsamma incidenter och rasism. ”Ah, mira el primer mundo!”. ”Titta på i-landet Tyskland, det är inte bara vi som har problem, de är dessutom rasister”. Dåliga förlorare och konstig mediavinkling.

La copa mundial, ”livet består inte bara av fotboll”, argentinsk VM-tv etc

Jag pendlar mellan att desperat vilja åka till Rio och gå på Fifa Fan Fest på Copacabana och att känna mig mätt, oerhört mätt, på detta VM-tjat. I Argentina är situationen nästan outhärdlig. Matcherna är ju jätteroliga såklart. Den här känslan att vara en del av ett kollektiv, adrenalinet osv.  Jag är också mycket nöjd över att det gått så bra för de latinamerikanska lagen. Jag älskar det. Jag delar lägenhet med en chilenare och en colombian så ni kan ju föreställa er hur det har varit de senaste dagarna. Särskilt colombianen är fanatisk och personligen känns det så fint att det har gått så bra för ett av mina favoritländer i världen. Fina fina Colombia. De förtjänar verkligen det här.

Men hjärtat finns såklart främst hos Argentina (så nervös inför dagens match!) Fast jag börjar som sagt bli liiiite trött på hur hysteriskt det är i det här landet. En av anledningarna är nog att jag har tittat så mycket på tv på sistone (kroniskt förkyld, vinter i Buenos Aires, det är ju ändå VM, har en tv i köket och en i vardagsrummet, dåligt internet = Netflix fungerar inte osv). I kulturstudiesyfte älskar jag argentinsk tv och jag försöker växla mellan kanalerna så mycket som möjligt. Mycket är hysteriskt roligt/dåligt/konstigt (läs Showmatch, Argentinas egna version av Let’s Dance, extremt machista, superbisarrt med plastikopererade ”kändisar”, 95 procent drama, 5 procent dans).

Det finns bra grejor (kommer bara inte på något program på rak arm, lol) men mycket är otroligt vinklat och jag har nämnt förut att nyheterna i Argentina tuggar samma sak om och om igen. Olika juridiska utredningar mot korrupta politiker är poppis. Argentina har de privata regeringskritiska kanalerna ägda av mediekonglomeratet Clarin (som också är ägare av tidningar i hela landet), några privata som kanske är lite mer ”neutrala” och sen de offentliga kanalerna, TV Publica.

Copa Mundial pågår givetvis överallt. Hela tiden. Alla reklamer handlar om VM. Alla. Några mer naturligt än andra, som tex nationalölmärket Quilmes:

Reklamfilmer av den här typen finns alltså cirka hundra stycken. Ej överdrivet…
Sen finns det andra med inte fullt så logisk koppling, exempelvis en reklam för hundmat med VM-tema, man ba ”OK!”.

Det man spelar på är givetvis främst nationalismen och samhörigheten.  Det finns inga skillnader, alla är argentinare och i Argentina håller man ihop.  Jag tror att en sådan känsla kan vara viktig i ett sådant polariserat samhälle som Argentina är. Men samtidigt. Det är ju bara en hägring, en föreställning. Man önskar att känslan kunde gå lite längre än i fotboll så att människor i det här landet skulle vara beredda att ge lite mer för att fler skulle kunna ha det lite bättre. Exempelvis.

VM-rapporteringen i sig då. Jag gillar den ändå. Varje match analyseras ut i fingerspetsarna i alla sju kanaler (eller vad det är) och det är mycket inslag från Brasilien. Mycket supportrar på plats och stämningen inför de olika matcherna etc. De argentinska supportrarna i Brasilien är ju naturligtvis hundratusentals. Ibland går bevakning det till överdrift så att det blir komiskt. ALLT ska granskas i minsta detalj. Typ ”vad äter argentinarna i Belo Horizonte egentligen?” och så intervjuar de någon brasiliansk kvinna som står och gör någon slags traditionell gatumat och frågar henne ”gillar argentinarna den här maten?” och hon ba ”ja, argentinarna gillar den här maten mycket”.

En dag utan fotboll! Argentinarna fick skicka in sina bilder till TV Publica och berätta vad de gjorde under denna enda dagen förra veckan då det inte var några matcher.

Jag kan inte låta bli att undra vad den här VM-rapporteringen stjäl tid ifrån och jag saknar ibland lite mer djupåtgående analyser. Fotbolls-VM ska vara kul, JA. Fotbolls-VM är kul. Men som alla vet är det långt ifrån bara kul. Och man kanske inte kan tjata i evigheter om hur mycket pengar Brasilien lagt ner på bekostnad av landets välfärd och om fotbolls-VM bör organiseras överhuvudtaget i den värld vi lever vi. Men det måste ju finnas så mycket annat som det kan rapporteras om än att återigen intervjua ett gäng skrikandes hormonstinna supportrar på Ipanema? För övrigt har jag hört från flera håll att politikerna passar på att fatta flera viktiga beslut under den här perioden när befolkningen tittar åt ett helt annat håll. Vet inte om det verkligen är så.

Matcherna känns på flera olika kanaler men har man inte betal-TV är det TV Publica som gäller, precis som de sänder alla matcher i argentinska ligan under året under parollen ”Fútbol para todos”. Fotboll för alla. Något som introducerades av president CFK för fem år sedan. Populism säger oppositionen. Och det är klart att regeringen utnyttjar TV Publica för att visa vad de gör bra. Lite härlig reklam från regeringen:

De offentliga kanalerna i Argentina är inte som Public Service i Sverige. Offentlig TV i Argentina är propaganda och det säger jag trots att jag håller med om mycket av det som Kirchnerismen har gjort för Argentina (ja, jag tar mig rätten att uttala mig trots att jag inte är argentinare…). Men jag tror de skulle tjäna på att styra upp sina Public Service. Folk är inte dumma. Folk skrattar åt det här. Jag vet inte. Kanske kräver ”mediekriget” som pågår i det här landet det? När de regeringskritiska kanalerna beter sig som de gör. Periodismo para todos (journalistik för alla) med Lanata exempelvis. No offence Alexandra Larsson och jag vet att det är ett så kallat satirprogram men det… här?

Lanata är alltså oppositionssidans älskling, älskad av många argentinare och sedd som någon slags konung av stora avslöjanden och hans mission är i att få fram så mycket skit om regeringen som möjligt. Och i varje veckas program gästas han av en blond svenska, la Sueca, Alexandra Larsson, som gör en liten sketch. Inga kommentarer.

Jag brukar nämna Telesur och säga vad man vill om den kanalen, påtagligt vänstervriden, men de har i alla fall seriös internationell nyhetsrapportering (från resten av världen förutom Venezuela, där har man ingen aning om vad som pågår…). De har givetvis sin egen VM-bevakning med fokus på Latinamerika, De Zurda (betyder typ ”från vänster”) med journalisten och författaren Victor Hugo Morales (som jag för övrigt intervjuade för ett par månader sedan, mycket sympatisk). och Maradona. Vad gäller Maradona förstår jag inte mycket av vad som går ur den människans mun. Han pratar och pratar och pratar. Det är mycket ”eeeehhhhh”, han är sluddrig och kommer med osammanhängande analyser. Häromdagen lästes ett brev från Fidel Castro upp i direktsändning. Vet inte om man i Sverige har koll på Maradonas politiska engagemang, han var väldigt nära vän med Hugo Chavez bland annat och är något av en ikon för el pueblo (folket) i Latinamerika. Sedan att han bor i Dubai och är mångmiljonär är en annan historia… Är ambivalent inför detta program. Victor Hugo har jag stor respekt för och önskar kunna göra fler intervjuer med honom i framtiden (tyvärr fick den jag gjorde aldrig plats i Aftonbladets VM-bibel).

Maradona in action! ”Luisito estamos con vos”. Luis, vi är på din sida.” (Uruguays Luis Suarez, när han blivit avstängd på grund av sitt bitande).

Till sist. Idag spelar Argentina mot Schweiz.  Domaren är svensk och enligt argentinsk tv ”miljonär”. Jag hoppas jag slipper skämmas för honom och jag hoppas Argentina kan gaska upp sig lite. Livet kanske inte bara består av fotboll men just nu till en stor del…

Jag, Buenos Aires och Argentina (varför och så vidare)

En av de vanligaste reaktionerna jag får från argentinare när jag säger att jag är från Sverige men bor i Buenos Aires är  ”Där ser man, du vill vara här och vi vill åka till Europa, som det kan vara”.

”Vad är det du gillar så mycket i Argentina?” frågar de sen.

I min erfarenhet är argentinare väldigt ambivalenta vad gäller sitt eget land. Det finns en enorm stolthet samtidigt som det klagas på det mesta. ”Inget i det här landet fungerar, kollektivtrafiken är ett kilombo, viste?”. Men att argentinarna kritiserar sitt eget land är givetvis en sak, att du som besökare gör det är inte särskilt populärt. Men inte heller alltid det motsatta. ”DU har ingen aning om vad du pratar om” är en reaktion jag fått ett par gånger när jag sagt att jag tycker väldigt mycket om Argentina. För jag kan ju inte veta hur det egentligen är. Det är givetvis sant. Jag som när som helst kan packa väskan och åka tillbaks hem. Som bara plockar ur russinen ur kakan.

Under mina månader i Buenos Aires har jag lärt känna många expats. En del från USA, många från Frankrike och andra delar av Europa. En sak vi alla har haft gemensamt är att vi ÄLSKAR Buenos Aires. Och hur skulle vi inte kunna älska en plats möjligheterna för att roa sig, och det billigt, är oändliga? Förra veckan var jag på teaterföreställning, en jazzkonsert, träffade nya och gamla vänner på olika sorters barer och dansade till klockan 8 på morgonen till en världskänd DJ. Hur kan man inte älska en plats där du kan gå ut och äta för typ 100 kronor? Där pengarna räcker dubbelt så långt än hemma? Där en tunnelbaneresa kostar fyra kronor och du har råd att åka taxi? Såklart så är Buenos Aires Buenos Aires. En miljonstad och ett kulturmecka i Sydamerika. Gillar man storstäder och vara ”där det händer” är det givetvis en anledning nog att bo i Buenos Aires och det valet behöver nödvändigtvis inte ha så mycket med just Argentina som land att göra. Exempelvis älskar jag Colombia, ja, förmodligen mer än Argentina. Men i Colombia finns det ingen storstad jag vill bo i. Bogota är FÖR kaotisk och Medellín inte tillräckligt kosmopolitisk. Men det är inte bara på grund av utbudet och i egenskap av kosmopolit som är Buenos Aires grej.

Jag känner till många parisare som älskar Buenos Aires trots att de själva är från, precis, Paris. För livet för en parisare är lättare i Buenos Aires. Och roligare. Och bra mycket billigare. Klubbarna stänger inte klockan tre. Bussen går hela natten alla dagar i veckan. Fast förmodligen kan du gå hem för i Buenos Aires har du råd att bo var du vill. Eller så betalar du en taxi, det kostar inte 50 euro att komma hem. Det kostar 5, på sin höjd. Alltså. Att bo i Argentina med euros eller dollar på fickan är en dröm. Eller om man som jag, tjänar i svenska kronor.

Och för mig personligen är det ju också det där med kaoset. Den största anledningen till varför jag är i Latinamerika överhuvudtaget. Ett lagom kaos. För att saker som fungerar för perfekt är tråkiga. Det kanske inte är så rumsrent att säga att man har en förkärlek för trafikstockning, smuts, alldeles för mycket folk på en liten yta etc men det är så det är. Och jag älskar att kunna sucka och säga ”Argentina är ett sånt u-land alltså” när Internet inte fungerar (igen) på grund av regn eller något som någon skickat från Sverige inte kommer fram med posten. För jag har ju valt det här. Och Argentina är inte mitt land. Återigen, när som helst, om saker blir för jobbiga, kan jag åka hem till Sverige, till det trygga, rena, perfekta, strukturerade. Jag vet. Jag skäms över det här. Och jag känner mig bortskämd. Särskilt eftersom jag i stort sett aldrig någonsin blir berörd av de riktiga baksidorna av myntet.

För många argentinare är livet i Buenos Aires inte en fest. Eller, nåja. Jag tycker nog att många argentinare festar på rätt bra. Men som medelklassvensk har du så enormt många privilegier i jämförelse. Tänker inte ens gå in på dom här för jag tror att det är underförstått. Jag skrev ganska mycket om det här förra året. Hur livet för medelklassen blir allt svårare (givetvis är det alltid svårare för ännu lägre sociala klasser och jag är INTE av åsikten att folk profiterar på bidrag för att de är lata som är en ganska vanlig åsikt här). Men eftersom att det är medelklassen jag rör mig i är det deras historier jag hör. Hur svårt det är att flytta hemifrån, leva på sin lön men ständigt stigande priser, åka utomlands och så vidare. För några veckor sedan var det generalstrejk i hela landet. Buenos Aires var helt dött, inte en enda busslinje fungerade, massor av butiker var stängda etc. Syftet var att protestera mot inflationen, för högre löner och uppmärksamma den stigande osäkerheten. Argentina är ett polariserat land och det existerar ett klart svart- eller vitt-tänkande. ”Vi kan inte ens åka utomlands längre, ser du hur dyrt det har blivit vi måste rösta borta HENNE, vårt land blir för var dag alltmer som Venezuela”, är en vanlig åsikt. Men det finns också de som hävdar att situationen i Argentina är bättre än någonsin och att argentinare de facto reser utomlands mer för varje år som går. ”Du skulle varit här för 10 år sedan, då kan vi prata om misär. Vi har haft tur med en så intelligent president som Cristina Kirchner”. (Citat från kvinnan som städar vår lägenhet varannan vecka, ja jag vet, jag lever inte som jag lär… det här att ha någon som passar upp på en etc…).

”Vilken kanal tittar du på?” frågade hon som städar mig när vi båda var i köket häromdagen (ja, vi har tv i köket). Jag hade på en av Argentinas privata kanaler, jag minns inte vilken. Men att den var regeringskritisk var uppenbart. Att skylla allt av ondo på regeringen är nämligen poppis vilket har skapat en sensationsjournalistik som är nästintill karikatyristisk. Kollar du på tv mitt på dagen en vardag kan du välja mellan någon telenovela (såpopera) eller kolla på någon av nyhetskanalerna som 90 procent av sin tid dokumenterar olika brott. Det är typ som ett jättelångdraget avsnitt av Efterlyst som pågår hela dagen. Det är lätt att få intrycket att man befinner sig i typ en krigshärd, ska jag verkligen gå ut? Kommer jag överleva? Sen inser man att en enda incident kan rulla på en hel dag. Ett brott zoomas in i minsta detalj. Med intervjuer med en gråtandes mamma, pappa, bror, grannen, kiosco-ägaren i barriot, någon som råkat åka förbi när allting hände etc.

Visst, det är ashemskt att folk blir rånade eller skjutna och slagna och givetvis händer det mycket saker i Argentina. Exempelvis finns det en alltmer växande droghandel som har kulminerat bara senaste månaderna. Men den här slags nyhetsrapporteringen ger ju ett intryck av att saker och ting är 100 gånger värre än vad de är. Att det dessutom läggs så mycket resurser på att fokusera på fel sak, att exempelvis prata om ett rån i detalj, istället för att fokusera på strukturer och anledningarna bakom, är skrämmande. En följd av den här nyhetsbevakningen är att frustrationen vuxit hos den argentinska befolkningen. Att ta lagen i egna händer har bland annat blivit ett populärt inslag på sistone. För inte så längesedan misshandlades en 18-årig pojke till döds av en mobb på gatan bestående av mellan femtio och hundra personer (!) efter ett han stulit en handväska. Det hände i Argentinas tredje största stad, Rosario. En rad liknande incidenter (dock ej med dödsfall som utgång) har inträffat i Buenos Aires och andra platser. Fruktansvärt.

”Du ska inte tro på allt du ser på den kanalen” fortsätter kvinnan som städar. ”Den är emot regeringen och ljuger.” Medierna är en stor bov i dramat i det polariserade Argentina. Regeringsoppositionella Clarin har i stort sett monopol, mediekonglomeratet äger runt 300 medier (inom tv, radio och press) och det känns inte heller som att de offentliga tv-kanalerna har ambitionen att utöva objektiv journalistik. Den argentinska regeringen är även delägare i Telesur som utgår från Caracas i Venezuela. Jag brukar ganska ofta kolla på Telesur,  dels för att se nyheter från hela kontinenten när jag får nog av att de argentinska kanalernas rån-bevakning, dels av ren nyfikenhet, men också för att kanalen är ganska underhållande med sin uppenbara propaganda och skönmålande av den Venezuelanska regeringen och ett helt okritiskt utpekande av USA som fiende. Om Venezuela vill jag inte uttala mig för mycket. Det är bara för komplext och dessutom svårt att få en rättvis bild med den mediabevakning som finns. Det känns som att jag skulle behöva vara där för att bilda mig en uppfattning. Fast å andra sidan är jag i Argentina och vet typ inte hur läget är här heller. Visst, jag ser det jag ser. Jag ser fattigdom, jag ser barn som tigger. Men jag ser också en medelklass som verkar ganska välmående, som shoppar, går ut och äter och som varje feriado (när det är röd dag) åker på minisemester till Brasilien, New York, Miami eller andra delar av Argentina.
Men eftersom jag inte har något att jämföra med är det omöjligt att veta om det har blivit bättre eller sämre. När den ena parten säger ”vi är bättre än någonsin” och den andra ”det blir bara sämre”. När medierna visar helt olika siffror. Vad är sanningen? Förmodligen någonstans mitt i mellan.

Palomino, Colombia

Palomino ligger ett par timmars resa från Santa Marta, en av de största städerna på karibiska kusten i Colombia. Byn har cirka 4000 invånare och ligger i regionen Guajira, Colombias nordöstligaste del som också har en bit gräns med Venezuela. Denna del av Colombia har länge varit drabbad av konflikter, bland annat på grund av sitt fördelaktiga klimat för odling av kokainblad. Klimatet är tropiskt, det är varmt året om, även om temperaturen på ”vintern” (november-januari) kan gå ner till 20 grader.

Precis ovanför Palomino ligger Parque Sierra Nevada de Santa Marta, ett enormt område med tropisk regnskog. Förutom över trettio floder och en otroligt rik fauna vad gäller djur- och växtliv finns här Colombias högsta berg, eller snarare två högsta bergstoppar, Sierra Nevada, runt 5700 meter höga. Sierra Nevada är den högsta bergskedjan i världen som ligger så pass nära havet och vid klart väder kan du från stranden se den torna upp sig med snö på topparna. Den enda snö som de flesta av byborna i Palomino någonsin har sett.
– Ingen har någonsin lyckats bestiga Sierra Nevada, berättar Mauricio som följer med oss när vi gör så kallad ”tubing” i en av floderna kring Palomino. Vi promenerar cirka 30 minuter upp i djungeln för att sedan flyta ner på varsin gummiring på floden. Det är alldeles tyst, stilla och här och var kring flodkanterna badar Palominos familjer.
När vi når platsen där vi ska börja vår tubing ser vi ett vitklätt barn på andra sidan floden. Som en hägring står det där och efter ett par sekunder är det borta. Runtom i Parque de Sierra Nevada bor runt 30 000 människor från flera olika ursprungsbefolkningar varav den vanligaste är kogi.De flesta av dessa lever fortfarande traditionellt och klär sig i traditionella kläder. Uppe i bergen är det temperaturen lägre och kläderna är gjorde för att klara kyla såväl som värme.
Ursprungsbefolkningen kallar berget för ”jordens hjärta”.
– Man tror att Everest är dess hjärna och Sierra Nevada dess hjärta, berättar Mauricio. Shamanerna har haft flera utbyten med buddhisterna kring Mount Everest och det är vad man har kommit fram till.

I decennier har paramilitärer styrt i Palomino med omnejd vilket har gjort att de colombianska myndigheterna i stort har struntat i området. Infrastrukturen är på grund av detta undermålig och den som tycker att ett snabbt wifi är viktigt ska nog vänta ett tag med att sätta sin fot här. Vissa år under paramilitärens styre var värre än andra och en del av de bosatta fick i perioder flytta ifrån byn. Enligt Mauricio skedde en av de största striderna i Colombias långa historia av krig här för cirka femton år sedan. Olika paramilitäriska grupper stred med varandra och flera tusen människor ska ha dödats.
(Att hitta information om olika strider på internet är inte helt lätt, så att dessa uppgifter är helt korrekta kan jag tyvärr inte garantera).

Palomino började för cirka tio år sedan att bli näste för hippies men på grund av situationen i regionen har turismen först börjat komma de senaste åren. 2013 öppnade det hittills största hostellet, Dreamers Hostel, ett paradisboende för backpackers och kostar 25 000 pesos (ca 80 kronor) natten. Förut fanns bara enklare alternativ med lokalbor som hyrde ut hängmattor. På Dreamers Hostel kan du bada i swimmingpool istället för att riskera livet i de vilda vågorna. ”Bad på egen risk” står det överallt kring Palminos strandremsor. Många av de resenärer som besöker Palomino spenderar en stor del av sin tid på Dreamers Hostel som också har en restaurang. Det trots att den vidsträckta kilometerlånga stranden ligger bara ett par minuters gångväg bort.

Om man inte vill på Dreamers Hostel kan man hyra hängmatta för cirka 40 kronor natten, somna med havets brus i öronen och vakna med denna utsikt.

Jag träffar Alejandro Vargas, 32 år, född och uppväxt i Bogotá men de senaste tio åren på resande fot och bosatt i Taganga. För några månader sedan bestämde Alejandro sig för att skapa sig ett liv i Palomino. Hans ursprungliga plan var att bege sig på resa igen – till Mexiko, Venezuela eller Brasilien – men flera händelser fick honom att känna att det var i Palomino han skulle bo – och nu tror han att han förmodligen kommer framleva hela sitt liv här.
– Jag var nära att drunkna. Vi var tre stycken, min kusin, en tjejkompis och jag. Min kusin klarade sig inte. Jag och min kompis blev räddade men min kusin försvann ut i vattnet och hans kropp hittades aldrig. Det är konstigt. Många häromkring har sagt att det aldrig har hänt förut, att en kropp inte har hittats.

När jag ser några av Palominos surfare ute bland vågorna ryser jag. Vattnet här är inte att leka med och jag kommer att tänka på en liknande historia som en kompis Franz berättat för mig ungefär ett år tidigare, hur han räddat livet på sig själv och en vän när de nästan drunknat och det på exakt samma plats.
– Havet ville inte ha mig men det var som att jag lämnade onda krafter som fanns inom mig där ute, säger Alejandro.
Strax innan olyckan hade en av Sierra Nevadas shamaner kommit fram till Alejandro, lagt handen på hans axel och frågat ”varför gör du inte ditt jobb?”.
Alejandro kan inte sätta fingret exakt på vad det var som han gjorde fel innan men jag tror att det handlar om något slags lugn. Tillsammans med sin 2-åriga dotter Jade bor han i ett hus som med svenska ord skulle beskrivas som skjul. Men här har han allt han behöver. Två hängmattor, ett litet kök, toalett, dusch. Alejandros hund har fått hundvalpar för en tid sen och det för sjunde gången i raden.

– Vi vill kastrera henne nu, hon är trött på att bli mamma, det märks, säger han.
Jag är hemma hos Alejandro och Jade för att äta lunch innan Alejandro ska gå till stranden och jobba. Alejandro säljer smycken till turisterna.. Han är artesano som det kallas på spanska, hantverkare. Armband, halsband, ringar och flätor har han uppfästa på en platta som han går omkring med på stranden.

När Alejandro jobbar tar en grannkvinna hand om Jade men idag har Jades mamma, Laura, kommit till Palomino. Hon är också artesano men bor kvar i Taganga. Idag ska hon ta med Jade till stränderna kring Costeño beach, en surfcamp som ligger någon timme bort från Palomino, nära Tayrona Park. Här finns det gott om västerländska backpackers som tycker om att köpa handgjorda smycken billigt. Laura är ung, bara 23 år gammal. Alejandro säger att han älskar henne men att de inte ”dansade i takt”, att de längre inte kunde vara tillsammans.
Alejandro berättar om sin uppväxt i ett arbetarklassområde i Bogota. Hur han som 14-åring gick med i ett gäng och en gång var nära att bli mördad.  Men att det alltid fanns böcker hemma och att han slukade dem alla – förutom en bok. Denna bok, en bok i indisk filosofi, har sedan fortsatt att förfölja honom och dyka upp på de mest oväntade platser.
– Häromdagen dök en kompis upp med en låda saker som han inte längre ville ha och där mitt i hittade jag återigen boken.

Alejandro har, tillsammans med många andra hippies i dessa områden, på ett sätt valt att leva utanför samhället. Eftersom han inte har något normalt arbete betalar han inte skatt. Någon tilltro till den colombianska staten har han överhuvudtaget inte. Och hans framtidstro är cynisk, att saker och ting ska bli bättre tvivlar han på.
– Vad som skulle krävas är en revolution, något som förändrar hela samhället. Jag var i Venezuela för ett tag sen. De har ett annat system och jag såg något jag gillade där.

Men i Palomino finns bylivet och det är viktigt. Här tar man hand om varandra och utbyter tjänster och varor. Alla kan de bidra med något. Ibland hjälper Alejandro till på fälten i utbyte mot frukt och grönsaker. Alejandro låter mig smaka på juice gjord av frukten noni. Den smakar speciellt och luktar typ som mögelost. Han berättar om alla dessa nyttiga egenskaper och om hur övre medelklassen i Bogota betalar hundratals kronor för frukten. I Palomino växer den, som många andra frukter, hela fritt.
– Jag brukar göra juice av noni till Jade, och konstig nog gillar hon den mer än många andra sötare frukter.

Något som adderar en speciell känsla till Palomino är ursprungsbefolkningen. Det finns inga familjer som bor i byn men de kommer då och då nedvandrande från bergen för att göra affärer eller leta efter något de behöver. Trots att de måste promenera i kanske tio timmar har de med sig hela familjen. Familjen är stommen, berättar Alejandro för mig, och den är alltid tillsammans. Sover gör de utomhus, på stranden eller på gatan. De har vita traditionella kläder och hattar. Flera nätter sover jag i en hängmatta framför stranden och en natt vaknar jag upp av att en indianfamilj har slagit sig ner i en träbåt ungefär 20 meter bort från mig. När jag vaknar tidigt på morgonen är de borta. Många av Palominos hippies interagerar med ursprungsbefolkningen och ser den som en viktig del av sin egen personliga utveckling.
– Jag försöker gå upp i bergen så ofta jag kan, säger Alejandro.
– För att vara med och lära av dem. Men det är inte så att vem som helst kan göra det, det krävs en del tid för att de ska få förtroende för dig och vilja ta emot dig.

Att situationen inte är helt okomplicerad vad gäller ursprungsbefolkningen och hur de ska leva med ett modernt samhälle så nära inpå är tydligt i Palomino. Alkoholproblem verkar vara det största problemet. En kväll när jag och mina vänner sitter med några nya bekantskaper från byn kommer ett par från en av indianbyarna fram till oss. Mannen, som är runt 30 år, är märkbart full och är den som pratar medan hans fru, tio år yngre, inte säger ett ljud. Han sätter sig vid vårt bord och dricker och bryr sig inte om att det inte finns en stol för henne. Hon står bakom hans stol, försynt. Han fortsätter att skråla och dricka. Jag försöker konversera med dem båda men har svårt att avgöra hur mycket spanska tjejen egentligen kan och har svårt att förstå mannen på grund av att han mest sluddrar. Stämningen vid bordet är tryckt.

Samma kväll är det disco i byn. Det är lördag och discot är veckans happening – alla är där –byns alla mototaxikillar, byggarbetare, turistguider och hippies samt en del backpackers som har vågat sig utanför hostelets stängsel. Musiken som spelas är nästan uteslutande vallenato, en genre som har sitt ursprung i regionen.
– I takt med att turismen växer kommer de undan för undan behöva byta ut musiken, säger Alejandro. ”Extranjeros” är inte så förtjusta i vallenato.
Att Palomino kommer utvecklas till ett turistparadis råder det ingen tvekan om. I alla byns hörn snickras det på nya hostels och resorts. Tomterna längs kusten är fortfarande billiga i jämförelse med andra delar av den karibiska kusten. Hur fort det kommer förändras kan man bara spekulera i. Att ha varit här innan ”boomen” känner jag mig glad över.

 Många pojkar i byn försörjer sig att köra mototaxi. 

 Tyvärr ser man inte många flickor eller kvinnor i byn sitta och dricka på det här sättet. 

En typisk colombiansk affär där du hittar ALLT. Men i den här säljs varken cigaretter eller sprit då ägaren är strikt religiös. 

 Julpynt a la Karibien. Tusen färgade blinkande lampor som spelar julmusik…

 I närheten av Palomino finns kustbitar där det är säkrare att bada. Men havet är alltjämt vilt. 

 Bussen från Santa Marta till Palomino.