Taganga del 2: Esto es Taganga

_ARE2945

En typisk fest a la tangageron. När jag kom till Taganga i december var halva byn insjuknad i Chikungunya men det hindrade dom inte från att festa till det för det mesta…  Foto: Sergio Rodriguez 

Taganga är en by i karibien men är inte det karibiska paradiset som du kanske tänker dig. Taganga är torrt, på gränsen till öken. Under mina fem månader regnade det ordentligt en enda gång. På så sätt sker nästan aldrig en urladdning i byn. All energi stannar här. Inte ens La Brisa Loca (den galna vinden) låter något lämna Taganga, snarare virvlar energi omkring i byn som i en tornado. I Taganga finns det gott om plastpåsar i träden som har tagits dit av vinden. Från december och ett par månader framåt härjar La Brisa Loca. Det blåser sand och det är dammigt överallt. Många gånger överväger jag om jag verkligen kan ha på mig kjol och är jag inomhus med luftkonditionering eller fläkt och ser mörkret och vinden utanför kan jag få för mig att det är kallt och att jag behöver ha på mig långärmat. Men det är aldrig kallt i Taganga. Det är alltid jättevarmt i Taganga. Året om. Solen går ner på samma klockslag. Alla dagar ser likadana ut.

IMG_7190

Det finns fler kaktusar än skyhöga palmer i Taganga. Ja, såklart finns det palmer också. Ganska höga. Höga nog för att jag ska tycka att det är läskigt när byns kokonötsförsäljare ”el abuelo” försvinner upp i en av dem för att hämta dagens skörd. Vattnet är ett tema i Taganga och här insåg jag verkligen hur mycket vatten vi slösar i Sverige. I Taganga borstar du inte tänderna med kranen rinnande och en dusch varar typ 3 minuter, schampo och balsam inkluderat.

IMG_7040 IMG_7037
Det här är ”el abuelo” och han lever på att sälja kokosnötter som han har tagit ner från palmerna själv. Klättrandes. 

De flesta hushåll måste fylla på en vattentank ett par gånger i månaden. Att inte ha vatten i sitt hem är inte helt ovanligt. Förra året fanns det inte vatten i byn under cirka sju månader. Visserligen inte bara på grund av torka hävdar många. I Taganga finns inget fungerande vattensystem. ”Tagangeron vill inte att infrastrukturen blir bättre i deras by för de tror att de måste betala mer skatt då” hävdar den inflyttade. ”Politikerna i Santa Marta är korrupta och minst av allt bryr de sig om vår by” säger Tagangeron. En konflikt mellan lokalbefolkningen och de inflyttade ligger alltid och pyr under ytan. När de första inflyttade kom och ville starta upp sina business blev de ibland hotade till livet ”här har du inte att göra, försvinn från vår by!”. Tagangeron är stolt. Men nu är längesedan tagangeron var tvungen att acceptera att få sin by övertagen.

Vem har då rätt att kalla sig tagangero? Det finns gott om barn och även tonåringar som har växt upp i Taganga men med föräldrar utifrån. De är andra generationen tagangeros men jag har fått det förklarat för mig att vara tagangero också är en känsla och en inställning. Att känna till och erkänna ett slags ursprung och en kultur. Mycket handlar det om traditionen med artesanalt fiske. Något som fortfarande har en stor betydelse i Taganga.

IMG_4114

_ARE2952Eftermiddag i Taganga och byns fiskare kommer tillbaks med dagens skörd. Foto: Sergio Rodriguez. 

I Taganga lever många dag för dag. Många har inte ens ett bankkonto och att inte veta hur morgondagens mål mat ska inhandlas är inte ovanligt. Ofta löser det sig. Har du inte pengar kan du säkerligen äta hemma hos någon släkting eller kompis. Frihet i form av tid är viktigare för många tangangeros. Varför jobba mer än nödvändigt? ”El tagangero es vago” säger de inflyttade. Lat. Tagangeron vill helst inte jobba. De är vana vid att inte behöva jobba. De har alltid haft sin fisk. Och under ett par årtionden var Taganga en av Colombias främsta utposter för kokaintransport. Och nu har de turismen. Till turisten kan du sälja juice eller några empanadas. Eller varför inte droger. De ungdomar som inte är intresserade av att jobba med fiske och ser en chans till ett softare liv där de inte behöver göra särskilt mycket alls men fortfarande ha pengar till öl och droger.

Det är alltid dumt att generalisera men det finns många unga kids i Taganga som inte gör särskilt mycket alls. Det finns många, särskilt killar, i ålder runt 25 som har mycket tid att hänga på stranden och att röka gräs och flera är inte skraja att råna turister när tillfälle ges. Jag känner de flesta av dem. Några av dem är mina vänner. Bor du i Taganga under en längre tid behöver du inte vara rädd för att du ska bli överfallen men det är klart detta var en av de sakerna jag alltid hade svårt att acceptera i Taganga. Att vissa av dessa tjuvar alltid gick fria för att de kom från familjer i Taganga med makt. I andra liknande colombianska byar, där paramilitär har mer makt, hade de fått sin hand avhuggen eller helt enkelt försvunnit. I Taganga var de tvärtom barn eller släkt till den motsvarande paramilitären. Men precis som min vän Miriam uttryckte sig när vi spelade in dokumentären ”visst finns det folk som sysslar med att råna turister men de som inte gör det är och kommer alltid vara fler”.

De finns de som jobbar hårt i Taganga också. Verkligen. De fiskare som har gått upp i ottan varje dag under sitt liv. Eller de som jobbar på restaurang eller hotell för minimilön. Eller de som jobbar 24/7 i någon av byns matvarubutiker.

Tagangas matbutiker är en annan historia.
De ägs ofta av folk från Medellin eller däromkring,. De är ”paisas” och är kända för att driva företag framgångsrikt och att vilja tjäna mycket pengar. Så är det i stora delar av Colombia och Taganga är inget undantag. Byns mest kända butik ägs av ett gäng paisas. Många kallas kort och gott ”el paisa”. Det är många som har smeknamnet ”el paisa”. Hur man vet vilken ”el paisa” man pratar om har jag dålig koll på.

IMG_7126

Några tangangeros jag inte känner. Men väldigt typiska sådana. 

I Taganga är de små matbutikerna knytpunkter. Det finns de som spenderar hela dagar vid matbutiken. ”El parche” (umgänget, ”hänget”) pågår ofta vid din kvartersbutik. I Colombia beställer man oftast fortfarande över disk det man vill ha. Dessa blir på så sätt också som barer. Ofta finns några plastbord- och stolar där du kan dricka din läsk eller öl. Eftersom affärerna i regel öppnar tidigt, klockan 6 eller 7 på morgonen är det vanligt att gå hit efter festen och fortsätta dricka med dina vänner. Det finns folk som spenderar dagar i sin tienda. Den andra lägenheten som jag hyrde i Taganga låg nästan så högt upp i byn man kunde komma och där fanns också byns sista butik. 85 procent av gångerna jag gick hit var det samma folk som stod och hängde här. Folk spenderar verkligen hela dagar i sin affär. Tyvärr har jag inget foto på hur ett typiskt butiks-häng kan se ut. Bilden ovan är inte riktigt representativ.

Ibland går elen i byn. De två första veckorna i januari när turisterna var som flest blev det för mycket för Taganga och elen försvann ibland under hela dagar. Ett par gånger skedde det på natten, typ vid midnatt eller lite senare. Var man ute och festade då fick man vandra hem i mörkret med svansen mellan benen. Fast Tagangas mest diskotek, El Mirador, hade givetvis en elgenerator. Det är svårt att beskriva El Mirador för den som aldrig har varit där och precis som det kan vara svårt att förklara vad det är som är så bra med Taganga kan det vara svårt att förklara vad som är grejen med El Mirador. Visst, här har du en av byns bästa utsikter men resten handlar snarare om en känsla mer än något annat. Går du regelbundet på El Mirador kommer du börja ha koll på exakt vilka låtar som ska komma. El Mirador har en DJ, DJ Malo, men skulle lika gärna sätta på en Spotifylista.

Vad jag älskar med Mirador är nog just det jag älskar med Taganga. Blandningen av folk. Det finns nätter då ALLA är på Mirador. Det finns nätter då turisterna inte är sååå många så att alla vi Taganga-bor får plats bra. Alla tagangeros kan dansa. De är ju costeños. Costeños dansar champeta, reggeaton, salsa. Och tangangeron vet hur man festar. Någon kommenterade för mig en gång att kogi-folket (ett av de ursprungsfolk som lever i Karibien) använde Taganga som en plats för sina offer-ceremonier. Ända sedan byns födelse har Taganga varit en plats för fest. Det är inte konstigt att festen fortsätter…

IMG_7250Karneval i Taganga firas såklart. 

Det är nästan omöjligt att vara ensam i Taganga. Den enda platsen är möjligtvis om du har en egen lägenhet att stänga in dig i. Men knappt där alltså. Jag bodde sista månaderna granne med två av mina bästa vänner och vi umgicks jämt. Att vara ensam var omöjligt. Sista dagarna bodde jag hemma hos en särskild vän. Där sov folk (läs familjemedlemmar) lite här och var i hängmattor. Familjen i Taganga är ofta stor.

I Taganga känner alla varandra och de som är födda och uppväxta här kallar varandra för ”primos” eller ”primas”. Det tog ett tag innan jag förstod att alla de som sa till mig att de var primos i själva verket inte var kusiner med blodsband utan helt enkelt bara växt upp med varandra. Men de finns många som verkligen är kusiner på riktigt. Det finns familjer med 10-15 barn eller fler. Särskilt någon generation bort. Många är släkt på ett eller annat sätt med varandra.

Mina favorittider i Taganga är sen eftermiddag, runt solnedgången. I Taganga går solen ner vid samma tid varje dag. Timmen runt solnedgången är magisk. Plötsligt har människor vågat sig ut igen. Några spelar fotboll på stranden, några andra spelar gitarr, alla artesanos brer ut sina produkter mitt emot byns mest framgångsrika butik. En dag gled ett par delfiner förbi. Generellt gillar jag kvällen mer än dagen i Taganga. Strandpromenaden på kvällen kan kittla lite farligt för den som inte är bekant med Tagangas olika ansikten men för mig var den bekant. Dessutom kändes det ofta som att jag var med i en film, att Taganga var en uppbyggd kuliss.

_ARE3206 _ARE2961 IMG_1055 _ARE3185

Det obligatoriska solnedgångshänget.

Typiskt Taganga: 

Ha gigantiska högtalare utanför sitt hus som spelar Vallenato, Salsa eller Champeta. Särskilt på helgerna.

Sitta utanför vid dessa gigantiska högtalare och helt omöjligt kunna prata med varandra för att musiken är så himla hög.

_ARE3159
Foto; Sergio Rodriguez

Att bara allmänt sitta på en stol utanför sitt hus och inte göra någonting.

Dekorera sitt hus sanslöst mycket inför jul. Jättemånga blinkande lampor.

IMG_7133

Plastpåsar i träden.

Att mamma, pappa och två barn på en motorcykel/scooter. Utan hjälm såklart. Taganga är något av en anarki.

Att överhuvudtaget åka moped/motorcykel/scooter överallt. Promenera vad är det?

Att ge sin tonårsson en moped eller motorcykel så att han kan åka omkring i byn alldeles för fort.

IMG_7086

Ett barn på moto. 

Gå upp tidigt. Det märks att Taganga är en fiskeby. Kaffeförsäljarna är ute med sina vagnar redan klockan fem på morgonen.

 

IMG_0820IMG_0817

Alternativt aldrig gå och lägga sig. Att ”amanecer” är ett populärt uttryck i Taganga. Man går helt enkelt inte och lägger sig på ett par dygn. Ovan jag och en vän David ”amaneciendo” tillsammans med byns hundar. Det är väldigt mycket hundar utan hem i Taganga.

Att hälla väldigt mycket socker eller panela i kaffet.

IMG_7055 Den här kaffetanten säljer ett kaffe som är helt obegripligt sött till ett pris av 2 kronor. 

Prata jättefort och helt obegripligt. Colombiansk costeño är inte den bästa typen av spanska…

Ha på sig badshorts, flipflops och fotbollströja. Alltid.

Att bada med t-shirt på.

Få barn tidigt. Ser du tonåringar med ett barn är det inte deras syskon. Det är deras unge.

 

Lite folk jag hängde med i Taganga:

IMG_7075

Daleth 10 år.

IMG_7260

Victor som äger baren Muscaria. Här spelas reggae, salsa, elektroniskt.

IMG_7220

Thiago, en galning från typ Bucaramanga eller liknande som förut jobbat som fotograf i konflikternas Colombia.

IMG_4274

Carina från London. Försökte åka ifrån Taganga i ett par månader. Blev biten av ”Leave if you can” som typ alla andra. ”I have sal si puedes and it is real”.

IMG_4239

Daleth igen med sin mamma Doris. I en de lägenheterna jag hyrde ett tag för övrigt.

 

IMG_4234

Carina igen.

IMG_4128

En turist från Bogota och Andy. En särskild vän och arbetskamrat.

IMG_1107

Med tanke på hur mycket jag hängde med Adriana och Vivana från Bogota är det otroligt att jag typ inte har några bilder på dom. Vi hade vårt eget hörn på stranden. Här en av alla 1000 eftermiddagar vi tillbringade tillsammans där. Jag och Adriana.

 

IMG_1051

En särskild vän. Döpt efter en brasiliansk fotbollsspelare. Tangangero.

IMG_1049

Min kattunge!

_ARE2956

Bryan från Medellin blott 20 år som drev en kiosco (strandbar) med sin mamma i Taganga. Foto; Sergio Rodriguez

 

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s