Just nu i Barcelona:
För några veckor sedan grät jag på konsert med havet och bergen och människorna runtomkring mig. Häromdagen lämnade jag dig Barcelona och det med blödande hjärta men snart är jag din igen. Och det är inte bara jag som behöver dig, du behöver mig också. Vår relation är ömsesidig.
För ett tag sedan satt i en taxi tillsammans med 2 brasilianska vänner och när vi svepte förbi natt-Ramblas med alla dessa Ryanairturister och prostituerade fick jag en stark känsla av att Barcelona är den absolut mest intressanta och speciella staden i världen. Jag vet. Kommer man på besök en helg är det inte särskilt uppenbart. Det tar ett tag innan man liksom kan absorbera det. Och det kan ta lång tid innan man får grepp. Om man någonsin får det. Om det går?
Jag vet inte om det går.
Och det kanske är just precis det.
När jag satt där i taxin och fick den där känslan var jag bara tvungen att tänka högt men mina medresenärer höll inte riktigt med mig. De tyckte inte Barcelona var SÅ speciellt. ”Rio de Janeiro är också en storstad med playa”. ”Ja, men ganska många gånger så mycket större” sa jag. Jag tycker inte man kan jämföra Barcelona och Rio.
Taxichauffören ryckte in och höll med mig. Jag vet inte hur berest han var men han sa i alla fall att trots alla ekonomiska problem så hade han insett att i Barcelona lever man väldigt bra ”se vive muy bien”. Solen, havet, bergen, värmen…
Det är sant. Man kan leva bra i Barcelona utan särskilt mycket pengar. Solen, sanden och gatorna är ju alltid gratis.
Men det var inte riktigt det jag menade.
Att beskriva det här i ord är inte det lättaste eftersom att det rör sig om en slags känsla. Barcelona är en splittrad själ. Kanske att hon (ja, en hon tror jag att hon är) har en viss mån av schizofreni? Eller jag vet inte. Vad jag vet är att hon just nu, trots alla sina soltimmar kämpar. Kämpar för att hon är inte den hon en gång var. Vacker kanske. Men inte rik. Och hon har förlorat lite av sitt självförtroende och framåtanda. Förra året, 2011, var första året som befolkningen minskade sedan det spanska inbördeskriget…
Många av mina vänner och bekanta vill lämna Barcelona. Det känns som varenda ung människa som jag pratat med senaste tiden vill det. Jag förstår dem. Framtiden verkar ju så jävla snårig.
Lämna henne inte.
Hon behöver er.
Det kommer bli bra.
Hon kämpar på. Det vet jag.
Jag tror inte att hon kan bli den stad hon en gång var. Jag tror och hoppas innerligt att hon kan bli bättre.
Men det förutsätter att några av de bra, förnuftiga och öppna människorna stannar och att flera fortsätter att komma.
Jag hoppas det.
För ett litet tag sen var jag på Primavera Sound. Ett Barceloniskt Way Out West (fast med 120 000 besökare istället för 30 000…). Det hölls vid El Fórum med bergen och hav i bakgrunden. Första gruppen jag såg var norska Kings of Convenience. Solen var precis på väg ner och jag stod där med en av mina bästa Barcelonavänner, cariocan (från Rio de Janeiro) Clarice. Vi tittade på varandra och fällde en varsin tår. Det var helt magiskt vackert och jag tittade mig omkring och jag såg människor från exakt hela världen runtomkring mig (okej, nu kostade det typ en fjärdedels spansk lön att gå på denna tillställning så jag är helt medveten om att den mångfald som jag vanligtvis ser i Barcelona inte fanns representerad här).
Men mångfalden är helt klart en av Barcelonas största styrkor. Och precis som San Miguel, ölmärket som sponsrar hela kalaset, sa i sin festivalreklam: ”för medborgare från en plats som kallas världen”, kände jag bara ”faan, kom igen nu Barcelona, det finns så otroligt mycket fantastiskt här, bara mixen av alla människor och jag önskar att det här ska ta tills vara på på bästa sätt.” Jag förstår att den katalanska kulturen och ert språk och allt är viktigt och det ska det vara. Det är viktigt. Men jag önskar från vissa en liten mer gnutta öppenhet och förståelse och lite mindre inskränkthet. Och givetvis lite fler jobb och möjligheter och mindre korrupta politiker.
I ett inlägg som jag skrev för något halvår sedan citerade jag boken Odio Barcelona med meningen ”Barcelona se cree una ciudad del mundo pero cada dia es mas Barcelona” (Barcelona tror att hon är en stad i världen men var för dag blir hon alltmer Barcelona). Det är lite så med Barcelona. En gnutta av hatkärlek lever kvar hos mig men främst har jag verkligen lärt mig att älska henne. På något sätt är det verkligen min plats på jorden.
Underbart skrivit!! Barcelona Es Mucho Barcelona!!!